Svenska Wearables-guiden – Stort test av smarta klockor och armband

Fitbit Charge

Fitbit är en aktör som varit med och format marknaden för just träningsinriktade werarables, tidigare i form av bluetooth-anslutna stegräknare och nu även i form av armband och klockor. Företaget håller även på att utöka sortimentet med fler hälso- och träningsinriktade produkter, exempelvis wifi-anslutna vågar för att enklare hålla koll på sin vikt. Just den här gången är det dock Charge, företagets enklaste klocka, som ligger på testbänken.

Det här är den i skrivande stund mest avskalade enheten i den här artikeln som vi fortfarande kan kalla för en klocka, och när det kommer till sensorerna och funktionaliteten är det inte väldigt mycket som skiljer den från det renodlade träningsarmbandet Flex. Den största skillnaden är att Charge har en inbyggd skärm som för med sig en del extra funktionalitet.

Vi vet tyvärr inte så mycket om vad som faktiskt sitter innanför enhetens skal. Prestanda är verkligen inte någonting Fitbit har fokuserat på med Charge, eller någon av sina andra produkter för den delen. Enheten ska göra det den utalovas göra, och vilken processor som används är helt enkelt inte av någon större vikt. Operativsystemet har inte heller vidare mycket dokumentation, men vår gissning är att det är RTOS-baserat då det är den absolut vanligaste lösningen för så här små enheter.

Det är en riktigt lätt enhet på bara 24 gram, och all elektronik sitter integrerad i armbandet som därmed inte går att byta ut. Armbandet fästs med ett enkelt hålspänne som även det är väldigt snarlikt lösningen Samsung har använt till Gear Fit – tyvärr är det också precis lika klurigt att knäppa med bara en ledig hand.

Delen där skärmen sitter är lite tjockare, så Charge har en ”sluttning” längs med hela överdelen. Det gör skärmen lite mer lättläslig, men vad man tycker om det ur en designsynvinkel är såklart högst personligt. Undertecknad finner åtminstone hela designen väldigt stilren och enkel, det här är verkligen inte en enhet tänkt att fånga blickar på stan.

Skärmen i fråga är OLED-baserad, men det är lite oklart vad det är för upplösning som används – precis som med processorn är det något som användaren helt enkelt inte är tänkt att behöva bry sig om. Skärmen kan utöver tiden även visa din statistik för stegräkning, kaloriförbränning, antal våningar du har gått i trappor och hur lång sträcka du har gått under dagen. Du växlar mellan siffrorna genom att trycka på knappen på sidan, och ett dubbeltryck sätter igång ett tidtagarur – mjukvaran i klockan är enkel att förstå sig på, men har inte heller särskilt mycket inbyggd funktionalitet.

Kan synkas med allt och lite till

Charge används tillsammans med Fitbits app, som finns till både Android, Ios, Windows och Mac – de skickar även med en trådlös USB-sändare i kartongen, ett klart plus i kanten. Det vi ställer oss frågande till är varför Charge kan anslutas över vanlig bluetooth till telefoner, men inte till inbyggd bluetooth i exempelvis bärbara datorer. Vill du parkoppla med en dator kan du bara använda dig av USB-dongeln, som i sin tur inte kan användas för några andra bluetooth-enheter än just Fitbits.

Appen till Ios och Android är enkel, tydlig och snyggt upplagd – du får en bra översikt över din statistik och dina framsteg under dagen. Du kan lägga in dina egna träningsmål för antal förbrända kalorier, antal steg, antal kilometer och dylikt, och klockan ger dig sedan en notis när du når dina mål. Har du vänner eller kollegor som också använder Fitbit kan ni lägga till varandra som vänner för att exempelvis skicka utmaningar eller dela statistik.

Det finns inget stöd för integrering med Healthkit till Ios eller Google Health till Android, vilket är synd. Samtidigt känns det ärligt talat inte som en stor begränsning i och med att Fitbits egen app är tillräckligt bra och har tillräckligt brett plattformsstöd. Det vi gärna hade sett i appen är mer noggrann avläsning av enhetens batterinivå, då allt vi har att gå på i nuläget är en batteriikon och en textbeskrivning som ”battery full” eller ”battery medium” – en procentsiffra hade varit bra.

Smalt funktionsutbud som klocka

Som smart klocka saknar Charge merparten av den funktionalitet vi hittar i exemelvis Android Wear-modeller eller liknande lösningar. Du kan byta mellan ett fåtal enkla urtavlor, men annars är anpassningsmöjligheterna oerhört små. Vi klassar det som en klocka helt enkelt för att den kan användas till vardags som en sådan, men förvänta dig inte samma breda funktionalitet som hos ”fullstora” smarta klockor. Skärmen måste tändas manuellt för att läsa av tiden, antingen via knappen på sidan eller genom att ”knacka” på skärmen två gånger – vi hade såklart hellre sett möjligheten att behålla skärmen på eller åtminstone väcka den med en handledsgest.

Du kan inte heller få alla dina notiser från telefonen – den enda typen av notis du kan få utöver dina träningsmål är inkommande samtal, där namnet eller numret för den som ringer syns på skärmen och vibratorn drar igång. Du kan också ställa in alarm via Fitbit-appen, exempelvis för väckning på morgonen – om inte annat smidigt som komplement till telefonens egna alarm, då Fitbits alarm är tyst och endast använder vibratorn. Det är idag lite osmidigt att växla mellan olika Fitbit-enheter, då du bara kan ha en Fitbit ansluten till ditt konto åt gången. Men under tiden vi skrev den här recensionen så utannonserade Fitbit en uppdatering till alla sina enheter som kommer tillåta parkoppling med mer än en åt gången, exempelvis om du vill ha en på jobbet och en på gymmet. Den uppdateringen kommer släppas senare i vår, och vi kommer uppdatera guiden när vi fått tillfälle att testa det.

Ett område där Charge verkligen imponerar är däremot batteritiden. Löftet om en veckas drifttid under aktiv användning känns verkligen rimlig, det är nästan exakt vad vi nådde upp till under våra tester. Då användes dessutom Charge både dagligen som klocka och träningsverktyg och nattligen för att hålla koll på sömnmönster. Än så länge har Charge den klart bästa batteritiden av alla klockor vi har testat i den här guiden, och den enda enhet som hittills presterat bättre är lillebror Flex, som ligger i kategorin smarta armband snarare än smarta klockor.

När batteriet väl börjar ta slut laddas enheten via en medföljande USB-kabel, vars kontakt är enkel att fästa men tyvärr känns ganska bräcklig. Den för tankarna till Sony Ericssons gamla Fastport-kabel, vilket tyvärr inte är någonting positivt. Inget glapp uppstod åtminstone under tiden vi testade Charge, och förhoppningsvis är kontakten tåligare än den verkar. Positivt är i alla fall att kontakten sitter så att den inte behöver sticka rakt upp i luften under laddning, vilket ju är fallet med flera av de andra enheterna i den här artikeln.