SLC-Cache, nyckeln till framgång

Då WD Black använder sig TLC-NAND så har man också valt att implementera en SLC-cache. Anledningen är att TLC inte ger tillräckligt bra prestanda på egen hand och då används en liten del av enhetens overprovisioning som SLC. Varje tillverkare kan implementera det på olika sätt och samtidigt ge dem mer tilltalande marknadsföringsnamn (exempelvis TurboWrite, Performance Mode, nCache) men i grund och botten så går det ut på samma sak. Man låter skrivningar gå till en mindre SLC-cache som ger betydligt bättre prestanda och sedan gradvis flytta över all data till TLC när enheten är i vila. Detta gör inte bara bättre prestanda utan det ökar också livslängden på minneskretsarna.

Nackdelen är givetvis att när SLC-cachen är full (och det blir den ganska fort) måste data fortfarande skrivas till enheten varpå prestandan sjunker rejält. Exakt vad som händer då beror lite på implementationen. Men det vanligaste är att SLC-delen får ligga och alla nya skrivningar sker direkt till TLC. En annan lösning är att alltid skriva all data till SLC och samtidigt försöka dumpa SLC-data till TLC (Intel 600p).

Effektiv SLC-cache

För att få en bättre bild av hur WD implementerat SLC-cachen i WD Black, körde vi ett enkelt sekventiellt skrivtest för att se hur prestandan påverkas över tiden. I grafen ovan ser ni skrivprestandan i blått och mängden skriven data i rött. Först skriver enheten i ungefär 800 MB/s för att sedan snabbt falla ner till straxt under 400 MB/s. Den första delen är givetvis SLC-Cachen och det andra är TLC.

Eftersom det inte händer något mer efter det kan vi konstatera att WD valt att skriva data direkt till TLC när SLC blir fullt. Vi tycker det är en betydligt bättre lösning än att skriva allt till SLC och sedan försöka flytta till TLC samtidigt som ny data ska skrivas (Intel 600p). Vi ser också att WD valt att göra en statisk SLC-cache som är lika stor oavsett hur mycket man fyllt enheten. Det är den enklaste, men också den lösning som i de flesta fall fungerar bäst. Nackdelen med det är att man måste få plats med cachen i den overprovisioning som enheten har och då blir SLC-cachen ofta väldigt liten.

Med hjälp av diagrammet kan vi räkna ut att cachen är ungefär 4,5 GB stor (13,5 GB TLC). Det betyder att ungefär 3% av enhetens totala kapacitet används som SLC. En vanlig 512 GB enhet brukar ha ungefär 7% overprovisioning men WD black får nu ungefär 3,5% eftersom SLC-cachen tar upp en hel del plats.

Annons

10
Leave a Reply

Please Login to comment
5 Comment threads
5 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
6 Comment authors
www.gmail.comklappaGustav GagerSchlutty Recent comment authors
  Subscribe  
senaste äldsta flest röster
Notifiera vid
Schlutty
Medlem
Schlutty

Alla dessa SSD tester så är man snabb på att påpeka vissa är långsamma och vissa är snabba och man kan då rekommendera en enhet. Men vart är tex brytpunkten på läs eller skriv hastigheten där du som användare kan uppfatta tidsskillnaden mellan SSD A eller SSD B? När eller hur mkt snabbare kan man uppleva tex 1s snabbare uppstarts tid på OSet eller ett specifikt program, eller 1s snabbare installations tid på samma SSD?

Medlem

Kommer ihåg när jag var på en mässa med jobbet och en kille från WD sa att det skulle krävas alla pengar i världen för att bygga om hdd fabrikerna till ssd fabriker, således var SSD enbart en fluga! Tji fick han antar jag ^^

Gäst

Superb recension från er som alltid! På sidan 3 undrar jag hur du fick fram att SLC-cachen upptar 3% av den totala kapaciteten? Hur dick du fram att TLC-cachen är runt 14,5GB? Är det den lilla kurvan vi ser efter SLC-cachen?

Gäst

Interesting article! Thank you for sharing them! I hope you will continue to have similar posts to share with everyone!
html color

www.gmail.com
Gäst

Det är en bra fråga du ställer, tyvärr är den inte så enkel att svara på. Det finns en “duglig” nivå som nästan alla SSD klarar av. Ddriftsäkerhet istället och hastighet får en