Keycaps, brytare och användning

Fram till den här delen av vårt test har vi stött på flera intressanta detaljer som gör oss väldigt nyfikna på hur tangentbordet känns vid användning. Det allra största är layouten, men även Topre, utan extern monteringsplatta, gör oss nyfikna.

Keycaps

Likt majoriteten av alla Topre-tangentbord så kommer HHKB2 med keycaps gjorda i PBT-plast. PBT-plast är ett kemikaliskt resistent material som är mer tåligt men också mer skört än ABS-plast, som de flesta tangentbord på konsumentmarknaden använder. Billig ABS-plast, som används i många konsumenttangentbord, nöts ut snabbt, blir glatt till texturen och har ofta lasrade eller dyntryckta keycaps. PBT-keycapsen på HHKB2 har färgsublimerade tecken, en dyr metod som innebär att tillverkaren med hjälp av väldigt hög temperatur skapar permanenta fläckar i tangenterna. Färgsublimering är inte möjligt med ABS eftersom smältpunkten för materialet är för låg för att utstå processen. Med färgsublimering kan de fläckade tecknen sedan inte att nöta ut, vilket lasrade eller dyntryckta tecken hade gjort oavsett om det rör sig om PBT eller ABS. Även texturen håller i sig längre när det gäller PBT. I HHKB2s fall rör det sig om en finkornig textur.

Tjockleken på keycapsen är dock inget HHKB2 kan skryta med, de är medelmåttiga med sina ~1 mm i tjocklek. Keycapsens profil har inget specifikt namn utöver just ”Topre-profil”, eftersom många tangentbord använder just den här specifika profilen. Det är en rätt låg profil som är skulpterad och faller oss i smaken.

Keycapsens färgschema är svårläst. Vi kan inte rekommendera svart HHKB2 för de som behöver kika ned på sina keycaps för att hålla koll på var de behöver placera sina fingrar. En av nackdelarna med PBT och färgsublimering är att tecknen behöver vara mörkare än sin bakgrund. Av den anledningen blir tillverkaren tvungen att ta till svart text om de önskar en mörkgrå basfärg. För oss är inte det här något negativt. Vi tycker tvärtom att tangentbordet ser väldigt nedtonat och stilrent ut.

Ovansidan av keycapsen har de tecken vi väntar oss, exempelvis de alfabetiska bokstäverna och siffrorna men det finns även funktioner färgsublimerade på keycapsens framsida. Vi kommer att kika närmre på dem under vår användning.

Brytare

Topre-brytarna har blivit ett välbekant namn i entusiastkretsar och inte utan anledning, enligt oss. Vi känner att Topre-brytare är de mest kompletta brytarna som vi kan komma över i standardutförande på dagens marknad. Inget annat, vare sig det är Cherry MX, Alps eller andra alternativ, kommer enligt oss i närheten av att kännas så fulländade som Topre.

Topre är en lätt taktil, elektrokapacitiv brytare som är uppbygd i fyra lager. I botten, alltså i PCBn, finns kapacitansdynor. Ovanpå dem vilar fjädrar, på dem finns gummikoner och ovanför dem finns brytarens stam och hus. Brytarstammen trycks ned över konen som i sin tur försänker fjädern. Med det bildas en ändring i kapacitans, som aktiverar brytaren.

Topre-brytarens bas. Brytarstam, gummikon samt fjäder

HHKB2 använder de gummikoner från Topre som aktiveras vid 45 cN, men det finns även 35 cN- samt 55 cN-varianter, dock inte i HHKB2. Slaglängden är 4 mm.

Nedan är en saxad samt modifierad beskrivning av teknologin från vårt tidigare Topre-test:

Grundkonceptet med att använda gummikoner, eller rubberdomes, i tangentbord är att sänka kostnader avsevärt – och med det kommer nackdelar. Det största problemet är att användaren måste bottna ut tangenten för att aktivera brytaren. Vidare så används ofta gummi av väldigt låg kvalitet som med tiden stelnar, och gummikonerna använder sig ofta av membranark för att registrera tryck. Membranarken har en tendens att fallera med tid till grund av oxidering. Det finns många nackdelar med rubberdomes som i slutänden är ömtåliga, känns svampiga, hårda och är en väldigt dålig upplevelse. Topre-brytare har ingen av de nackdelarna.

Topre-brytare använder sig av väldigt högkvalitativt gummi som inte styvnar på samma sätt, och stort fokus läggs på att få en exakt komprimering vid nedtryckning. Gummi styvnar med tid, det går inte att undvika – men i och med den höga kvaliteten på gummikonerna i Topre-tangentbord så tar det väldigt lång tid, och många anser att de faktiskt blir bättre med åren eftersom att taktiliteten ökar. Till grund av den kapacitiva teknologin så är brytaren heller inte lika känslig mot exempelvis oxidering, vilket i sin tur leder till att brytaren är pålitlig. Användare behöver inte bottna ut tangenten, eftersom att de kapacitiva egenskaperna möjliggör aktivering vid valfri slaglängd. Det är något vissa Realforce-tangentbord drar nytta av, och låter användaren själv kan ställa in aktiveringspunkten.

Låter ovanstående komplicerat? Det beror på att det är det. Teknologin är väldigt dyr och kräver väldigt hög precision vid tillverkningen. Själva teknologin i sig var mer vanlig på 70- och 80-talet, men har numer fasats ut. Tokyo Press Kogyo, numer Topre, patenterade brytaren redan år 1983 och håller fortsatt fanan högt för kapacitiva brytare. Topre-brytare användes under 80- och 90-talet i miljöer där det inte fanns utrymme för missöden, vare sig det rörde sig om bank, militär eller liknande miljöer. Det var inte förrän tidigt 2000-tal som Topre gjorde sitt intåg på konsumentmarknaden.

Topre är definitivt inte för alla men om användaren kan svälja sin stolthet och acceptera att man använder gummikoner, det vill säga rubberdomes, så kan det nog komma att bli en nyfunnen kärlek för vissa. Den taktila känslan är avrundad, vilket är den egenskap som gör att vi dras till den. Istället för en skarp och hård taktil händelse så får vi ett mjukt och kontrollerat gupp som är lite mer utdraget. Nedan är två kraftgrafer, en för Topre 45g, och en för Cherry MX Blue. Den visar skillnaden i den taktila händelsen som vi beskriver. De är gjorda av tangentbordsentusiasten HaaTa, ni hittar fler kraftgrafer direkt på användarens hemsida här: https://plot.ly/~haata#/

Cherry MX Blue-brytare, skarpt taktilt gupp – https://plot.ly/~haata/82
Topre-brytare, avrundatt taktilt gupp – https://plot.ly/~haata/171

Layout och användning

HHKB2 är ett tangentbord som är välkänt av flera anledningar. En av de främsta anledningarna är dess nästintill symmetriska layout.
Ovan är en representation tagen ur Keyboard Layout Editor, som visar HHKB2s layout. Det är en kompakt layout som är utvecklad med UNIX-programmerare i åtanke. HHKB2 använder sig av en lagerfunktion för att komma åt specifika funktioner. Dessa är specificerade på varje tangents främre del, på bilden ovan.

När vi började använda layouten så var vi rätt vilse i både skrift och vid spelande. Vi vande oss snabbt vid att hitta piltangenterna precis till vänster om Enter-tangenten. Vi vande oss även vid Backspace nya position. Något som tog oss lång tid att bli vana vid var Kontroll. Placeringen av Kontroll på HHKB2 är precis ovan vänstershift. Det var en jobbig omställning från något vi har lärt oss att förlita oss på hela livet fram till nu: att Kontroll alltid är under shift. När vi ska smyga i spel eller när vi önskar använda versaler i skrift så tryckte vi alltför ofta på Kontroll istället för Shift.

En annan utmaning vi stötte på var att det inte fanns någon Backspace-funktion. Delete är förinställt och det är inte samma sak vid aktivering i Windows. Skriver vi exempelvis fel i en textrad blir vi tvungna att markera en bit text, därefter kan vi trycka delete. Vi saknar backspace. Vi ser även att det tydligt står BS för Backspace på Delete-tangenten. Med det vänder vi på tangentbordet för att läsa hur vi kan anpassa layouten.

DIP-brytare 3 styr Delete. Genom att aktivera den får vi istället Backspace. En annan ändring vi önskar är att flytta funktionstangeten från under Enter, till nedre vänster hörn. Det gör vi genom att aktivera DIP-brytare 4. Eftersom vi inte använder en Mac så vill vi även ha Alt-tangenterna vid sidan om mellanslag. Därför aktiverar vi brytare 5. Med det har vi anpassat layouten mer till vårt tycke.

HHKB2 är inte programmerbart i standardutförande men det finns eftermarknadskontroller som möjliggör programmering från den japanske entusiasten Hasu.

Till en början kan vi medge att vi inte blev vänner med layouten. Allteftersom vi fortsatte att använda HHKB2 så växte layouten på oss. Hur gillar vi den i slutänden? Så pass mycket att vi nästintill exklusivt bygger tangentbord i en MX-variant av layouten. Enda skillnaden med MX-HHKB och HHKB2 är mellanslagstangenten. På HHKB2 är mellanslags-tangenten sex enheter, där en enhet motsvarar storleken på en vanlig alfabetisk-keycap. MX-HHKB använder ett sju enheter långt mellanslag, vilket gör layouten symmetrisk på bottenraden, till skillnad mot den asymmetriska bottenraden som ger plats för HHKB2-logotypen på HHKB2.

Det vi gillar med layouten är hur allt känns naturligt och kompakt, även om vi fick göra ett par anpassningar. Piltangenternas positionering känns klockren och enligt oss är det en bättre lösning än exempelvis WASD eller HJKL, som textredigeraren VIM använder. Caps lock är en tangent som känns uråldrig och nästan aldrig används men den har en väldigt bekväm position på den så kallade hem-raden. Att ersätta den med Kontroll är även det ett smart val.

I och med tangentbordets storlek får vi dessvärre göra några uppoffringar. I spel är det exempelvis lite jobbigt att använda F-raden och liknande tangenter som inte får plats på standardlagret. Layouten är numer vår personliga preferens men vi rekommenderar att ni provar ett tangentbord i motsvarande layout. Det är definitivt inte för alla.

Vi har sparat det bästa till sist. Hur känns HHKB2 med sitt rangelbygge i jämförelse med de andra Topre-tangentbord som vi har provat? Det känns kort och gott bra, mycket bra. Det är dock lite invecklat och vi kan inte riktigt förstå varför det är så tillfredsställande. Eftersom HHKB2 saknar en monteringsplåt så känns brytarna inte lika styva. De sitter istället i det övre plastchassit och resultatet är en mjukare känsla, där det nästan ger ett intryck av att brytarna har studs i dem. Vi är inte tunga i fingrarna medan vi skriver men om vi pressar mot brytarna med lite kraft så kan vi se hur tangentbordet böjs in mot mitten lite grann. Ett intressant koncept som faktiskt fungerar.

Konstruktionen och utförandet gör skrivupplevelsen behaglig och mysig vad gäller brytarkänsla. Det negativa som det medför är att tangentbordet har en tendens att flyttas väldigt lätt på en bordsyta. Om vi använder en skrivbordsmatta så är det inte ett särskilt stort problem. På hårdare ytor leder den låga vikten dock, ihop med avsaknaden av bra fötter på undersidan, att tangentbordet inte ligger särskilt stilla.

Innehåll

Leave a Reply

avatar
  Subscribe  
Notifiera vid