Gigabyte GA-965P-DS3: Överklockningsrecension

Gigabyte GA-965P-DS3 är ett på papper mycket lovande kort och i vår senaste artikel tar vi reda på hur pass prisvärt detta kort är genom att testa vad man kan få ut av det genom vanlig överklockning.

Alltsedan Intels introduktion av Core 2-serien av
processorer har de återtagit platsen på prestandatronen från AMD, utan att det ens behöver kosta speciellt mycket
heller, för den delen. I dagens läge kan ingen ha lyckats undgå Core 2 Duo-serien och dess framfart
hos entusiaster världen över, men även om valet av CPU kanske är självklart för
vissa, vilket moderkort bör man välja?

I dagens läge finns det i princip fyra ”lite mer” high-end chipsets med stöd för Allendale/Conroe/Kentsfield, dessa är Intels egna 965P och 975X, ATIs RD600 samt nVidias 680i. De
tre sistnämnda har dock ett ganska stort handikapp om man inte är gjord av
pengar, de är nämligen inte helt gratis.

Tänk dig själv. Du är i situationen där du har siktat in dig på en Intel Core 2 Duo E6300 eller 4300-processor och har ungefär 13-1400 kronor
att spendera på ett moderkort. Självfallet vill du ha loss det bästa som går
för dessa pengar. Du ser dig omkring i diverse butiker, bara för att inse att
det kort sagt enbart finns moderkort med 965P-chipset att välja mellan. Då blir
egentligen bara frågan; ”vilket moderkort med den kretsen ska jag
välja?”. I ärlighetens namn är det inte så ”bara”, utan det
finns en myriad av moderkort ekiperade med denna styrkrets. Vi har dock bestämt
oss för att ta en närmare titt på Gigabytes GA-965P-DS3, och inte ur det
vanliga bröd-och-smör-perspektivet, utan ur en entusiasts synvinkel.

Rent specifikationsmässigt är det inget som står ut, ser rätt normalt ut. Vad som dock förbryllar en smula är att det inte enligt specifikation finns stöd för Celeron, men det är förhoppningsvis inget problem i dagens läge. Även stöd för framtida 1333FSB-processorer finns att tillgå från och med BIOS-version F9.

Nog om specifikationer, ni vill se kortet. Till nästa sida!

Det första man möts av när man tar sig en titt på
GA-965P-DS3 är den saliga blandningen färger, som för känsliga personer kan
skapa obehag, vilket vi på redaktionen bland annat erfarit. Man kan dock inte
låta bli att erkänna att färgkodningen fungerar eftersom kontraster på de olika
kontakterna knappast är det vi saknar mest. Det är lite av en fruktsallad det
hela, på gott och ont, faktiskt.

Men om vi faktiskt låter oss själva ta en titt på kortet
i sin helhet till att börja med, då:

Det vi först möts av är en salig blandning
färger, som tidigare konstaterat. Kastar däremot en andra blick på kortet märker
man att det egentligen är en fruktansvärt trevlig layout, inga konstigheter som
helst, möjligtvis IDE-porten som är ställd på samma ledd som PCI-platserna
istället för att ligga utmed långsidan. Detta är det enda som dyker upp som en
nackdel, även om den förmodligen inte kommer utgöra något större hinder för
någon. Värt att notera är även att moderkortet är smalare än ett vanligt,
nämligen 21,5 cm brett, vilket gör bedriften med den fina layouten
ännu större.

Kikar vi vidare runt sockeln, upptäcker vi
att det kan finnas små orosmoment i sikte, nämligen kondensatorer och
regulatorer mellan monteringshålen för kylaren. Detta fungerar dock helt utan
problem med de kylarna vi har använt i denna artikel, nämligen Intels egna
originalkylare och Noctua NH-U12. Strömförsörjningen är tre-fas och sköter sitt
jobb utmärkt, samt kan leverera spänningar uppemot 2.0V, mer om detta
senare.

Vidare har vi nordbryggekylaren som har en
minst sagt svettig uppgift framför sig, nämligen att hålla Intels 965P-chipset i
schack. Men med tanke på att någon har placerat den där, antar vi att det inte
bör vara några problem.

Nedan har vi valt ut mer eller mindre
slumpmässiga bilder på kortet, känner ni för att kolla resistorvärden är det
bara att klicka och få en förstorad bild.

Med dessa bilder sätter vi punkt för bildparaden
och hoppas att den har varit till er belåtelse. Raskt vidare mot en genomgång
av BIOS.

Vårt kort levererades med F6-BIOS, som erbjöd alldeles tillräckligt med överklockningsmöjligheter, däremot borde den senaste BIOS-versionen, F9, vara bättre till överklockning rent logiskt. Dessutom stödjer F9 1333MHz-processorer när de väl kommer ut. Sagt och gjort, F6 fick se sig utbytt ganska fort. Men hur ser då BIOS ut egentligen?

Som synes, en väldigt ordinär Award-layout, ingenting
att invända emot. Detta är dock utan den något
påfrestande Ctrl+F1-funktionen.

Såhär ser BIOS ut efter att man tryckt CTRL+F1.
Ingenting nytt vid första anblick, men en ny meny har faktiskt uppenbarat sig.
Advanced
Chipset Features.

Glada i hågen tar vi
en titt:

En väldigt nedslående syn med andra ord. Inte så
avancerade inställningar som det först gav sken
av, speciellt då det krävde Ctrl+F1-funktionen för att uppenbara sig.

Detta är dock det vi är i särklass mest intresserade av. Överklockningsdelen, eller M.I.T., MB Intelligent Tweaker som Gigabyte kallar det.

Vad har då denna del att erbjuda?

Till vänster hur BIOS ser ut utan Ctrl+F1-funktionen,
till höger hur det ser ut med. En väldigt trevlig flora olika timings att ställa
in, vilket självfallet alltid är
väldigt trevligt.

Ingenjörerna på Gigabyte verkar också vara skapligt
säkra på sin sak när det gäller spänningarna. Ändrar man ”System Voltage
Control” från ”Auto” får man skåda en blinkande röd text som kanske ska
avskräcka dig om du råkar vara nybörjare eller
bara osäker.

Gigabyte har varit trevliga och låtit användarna ta ut
hela 2.5V till minnena, något som kan komma väl till pass vid överklockning.
Detta skiljer dock F9 och F6 åt, då F6 hade 2.4V, +0.6V som högsta inställning.
Även PCI-E-spänningen borde vara tillräcklig. Denna spänning är något som
väldigt sällan behöver ställas upp, och det torde vara rentav
skadligt att kunna ställa den högre än +0.1V.

VFSB,
eller FSB OverVoltage Control, är också helt klart godkänd med sina +0.3V. +0.3V
på 965P-chipsetet, (G)MCH i BIOS, är också välkommet. Se dock bara till att ha
ordentligt med
kylning, då nordbryggan tenderar att bli väldigt varm.

Men vad är vi alla mest intresserade av i praktiken? Jo, VCore. Alternativen syns nedan.

Man kan inte låta bli att bli imponerad av spänningar upp till 2.0V. Däremot är inställnings-
möjligheterna lite i allra glesaste laget över 1.6V, 0.2V-intervaller är alldeles för grovt om man inte är ute efter grillfest. Hursomhelst finns det upp till 1.6V väldigt fina inställningsmöjligheter med intervaller på 0.00625V hela vägen från 0.5125V, om någon skulle vilja köra sin Prescott med genomlidlig värmeutveckling.

Några snabba tester vore på sin plats, eller vad säger ni?

Hårdvara	Testsystem
Moderkort	Gigabyte GA-965P-DS3
Processor	Intel Core 2 Duo E6300 (627/629)
Minne	Geil GX22GB6400UDC
Grafikkort	X1950XT 256MB
Nätaggregat	OCZ Powerstream 520W
Mjukvara
Operativsystem	Windows XP (SP1a)
Chipsetdrivrutiner	Intel 8.1.1.1010
Grafikdrivrutiner	Catalyst 6.12
Testprogram	SuperPi 1.5 WinRar 3.61 Cinebench 9.5

Vad ni så tålmodigt har suttit och väntat på när ni läst denna artikel är förmodligen den här delen. Just det, överklockning av moderkortet. Kortet i sig är en fröjd att klocka, det är inga som helst problem att ta sig över 480FSB utan några egentliga spänningsjusteringar, men sedan händer någonting. Runt 485FSB funkar saker och ting inte riktigt lika konsekvent längre, men runt 80% av gångerna funkar det fint att starta datorn, komma in i Windows och köra en del prestandatester. Vid överklockning i Windows kan man komma så högt som 492 och ta en screenshot med CPU-Z om man är snabb som attan med F7-knappen, men inte så mycket mer.

Detta skulle dock lika gärna kunna vara CPU som begränsar, då Core-arkitekturen faktiskt säger ifrån vid hög FSB på vissa exemplar.

Hursomhelst, 480FSB är stabilt, och det är den frekvensen vi valt att köra våra tester i, och för jämförelsens skull har vi inkluderat hur saker och ting ter sig i standardfrekvenser, både bussmässigt och frekvensmässigt. (266×7, 310×6, 480×6 480×7)

Vi kikar på lite tester i Cinebench, ett program som
främst belastar CPU men inte är så bandbreddskrävande.

Här lägger vi märke till en väldigt underlig sak,
nämligen att moderkortet presterar sämre i 310×6 jämfört med 266×7, även om
minnena är inställda på 1:1 och timings på Auto. De 6.6MHz som skiljer borde
inte utgöra någon mätbar skillnad heller, så tillsvidare får vi helt enkelt låta
detta falla under felmarginalen.

Vi kikar vidare på hur processor och moderkort
presterar i 480×6 respektive 480×7:

Inga direkta överraskningar, med 895 respektive
1029CB-CPU. Resultaten skalar som sig bör, varken mer eller mindre.

Låt oss se efter hurdana prestationer det mäktas
med i SuperPI 1M.

Ett minst sagt förbryllande resultat, SuperPI om något
är bandbreddskrävande. Vid samma klockfrekvens på CPU men med högre på minnen
borde snarare det senare resultatet vara en halvsekund bättre, snarare än sämre.
Fast å andra sidan har vi inga intentioner att stanna här, så vi kollar vidare
på hur det ter sig
i 480×6 och 480×7.

Först här börjar det riktigt roliga. Under 20 sekunder
med 480×6 och timings efter moderkortets eget tycke, vilket resulterade i inte
alltför smickrande 5-8-8-20. 17.375s med 480×7 och samma timings, ingenting att
anmärka på. Det finns möjlighet att skala av ytterligare en halvsekund om man så
känner för att börja mixtra med alla möjliga och omöjliga timings, det är dock
ingenting vi ger oss på i den här
artikeln.

Låt oss däremot kika vidare på ytterligare en
bandbreddskrävande applikation, nämligen
Winrar:

Även här visar det sig att 310×6 i praktiken
är sämre än 266×7 trots högre minneshastighet. Ett mycket spännande fenomen om
inte annat, detta skulle förmodligen kunna skyllas på Intels 965P-styrkrets, som
inte är något under av att vara konsekvent. Men vad som är viktigast trots allt
är att moderkortet har presterat fläckfritt i 480×6 och 480×7 i testerna
hittills, något som med råge uppväger detta lilla
skavanker.

Här visar Winrar att det inte bryr sig
speciellt mycket om rå klockfrekvens på CPU, utan nöjer sig med ordentligt med
bandbredd, vilket man får så det räcker och blir över med DDR2 i
960MHz.

Därmed inte sagt att man inte får någon
prestandaökning i andra applikationer, det har vi tydligt sett med Cinebench och
SuperPI. Det enda som känns förvånande är faktiskt skillnaderna mellan 266×7
(standardfrekvens) och 310×6, rent logiskt borde 310×6 vara strået vassare, men
logik är inte alltid så enkelt. Vi får helt enkelt rycka på axlarna åt det, det
skulle kunna vara precis vad som helst, troligaste anledningen borde dock vara
chipset. Anledningen till att vi rycker på axlarna åt det är att vi ändå inte
tänkt pysa runt med förhållandevis mesiga 310×6 när vi har både högre
multipliers och framförallt ytterligare dryga 50% kvar av systembussen att
överklocka på just detta
exemplar.

Efter några veckor med Gigabytes GA-965P-DS3 har jag fastnat. Det är inte
speciellt svårt att förstå varför, om man någonsin har ägt ett
Gigabyte-moderkort. Åtminstone högst personligt, har undertecknad bara positiva
erfarenheter av tidigare Gigabyte-moderkort, och detta är inget undantag.
Se bara till priset, det är inte bland de dyrare moderkorten som finns i dagens
läge, men det lämnar inte mycket att önska. Förvisso kunde
bussen klockat högre, men med tanke på att det faktiskt finns en chans att CPU
begränsar kan vi inte tillskriva moderkortet detta helt. Sedan har
kortet även ett smärre handikapp i form av C1-revisionen av P965-chipsetet, men
dessa är oss veterligen på väg att fasas ut till förmån av C2:or.

När vi ändå är inne på nya revisioner så är GA-965P-DS3 rev 2.0 redan ute i butik och säljs under samma namn. Dessa är utrustade med just C2-revisionen på nordbryggan, just för överklockningens skull. Ytterligare en ny revision, 3.3 är på väg med stöd för 1333MHz FSB redan från början är på gång.

För att stanna i nuet, så har vi fortfarande en evaluering kvar att göra av
kortet, förutom just överklockningspotentialen.

BIOS
Gigabyte har generellt sett haft väldigt lättanvända BIOS, men även om dessa
kanske inte är de allra mest logiska inkarnationerna som funnits, så är de
fortfarande mer än godkända. Saker och ting har sin rätta plats under samma
menyer, man behöver inte ge sig på några dagsturer i BIOS för att ställa in
någonting. Allting är intuitivt upplagt, som sig bör. Det som dock drar ner
helhetsbetyget en smula är just Ctrl+F1-funktionen, det känns i all ära ganska
fånigt att kunna ställa in 2.0V VCore utan den, men inte kunna ställa in
minnestimings och stänga av det integrerade nätverkskortet. Däremot finns
alldeles tillräckligt med minnesinställningar att leka med, någonting som
alltid är välkommet.

Spänningar
Inställningsmöjligheterna är riktigt generösa, även om man faktiskt måste börja
fundera lite över 2.0V till CPU utan ens Ctrl+F1-funktionen i BIOS. Sedan har
vi lite väl glest mellan 1.6V och 2.0V med 0.2V-steg. De väldigt exakta 0.00625V
hade gott kunnat existera mellan dessa intervaller med, även om man väldigt
sällan behöver använda sig av spänningar över 1.6V.
2.5V VDimm är också helt klart godkänt, vid denna spänning får man nog ta och
se till så att man har åtminstone en fläkt riktad mot minnena, men det var inte
riktigt detta vi skulle utvärdera. Stegen mellan 1.8 och 2.5V är 0.1V, vilket
kanske kan anses en smula grovt om man är riktigt petig, men det ska mycket
till för att man egentligen ska dra nytta av finare justeringar än så.
VFSB går att ställa till hela +0.3V med 0.1V-steg, vilket helt klart är en
trevlig feature, någonting som borde komma till nytta vid högre frekvenser.
+0.3V kan även ställas till Chipset, men då får man se till att ha ordentligt
med luftflöde runt kylaren på nordbryggan, då den tenderar att bli väldigt
varm. Även här har vi 0.1V-steg, ingenting att invända mot.
Sist ut är PCI-E-spänningen, som går att ställa till +0.1V eller standard,
denna bör inte göra någon större skillnad, och alltför hög spänning här borde
kunna leda till skador på grafikkort med lite otur.

Stabilitet
Den här punkten har Gigabyte arbetat hårt på, det känner man. Antingen så
fungerar kortet till 100% dag ut och dag in, eller så
fungerar det inte alls. De få gångerna det inte fungerar är dock turligt nog de
gånger man råkar ställa in någonting helt tokigt i BIOS, och det händer
faktiskt att moderkortet återställer sig själv till originalfrekvenser utan att
man behöver börja rycka loss sidoplåtar på chassin, om man nu har sådana, för att
komma åt CCMOS-pinsen. På det hela taget är detta ett väldigt solitt moderkort
som tar sig an i princip vilket uppdrag som helst utan att ge vika.

Överklockning
Överklockning var ju vad den här artikeln skulle handla om, dessvärre har inte
allting gått riktigt planenligt. Under tiden vi haft möjligheten att utvärdera
överklockningsmöjligheterna har vi inte haft tillgång till mer än två
E6300-processorer, varav den ena tillverkad under en riktig måndagsvecka.
480FSB helt stabilt får förmodligen tillskrivas CPU eller C1-steppingen på
chipset, det finns mycket mer att plocka fram ur det här kortet, oss veterligen
ligger rekordet med ett GA-965P-DS3 med C1-nordbrygga förvisso på över 600FSB,
men detta var under flytande kväve på chipset. Även många entusiaster har
plockat ur en bra bit över 500FSB ur sina DS3:or, så
att säga att 480FSB är absolut max för detta moderkort vore inte bara elakt,
utan även långt ifrån sanningen.

Sammanfattning

Gigabyte är ett märke
som dessvärre verkar ha svårt att etablera sig på den
svenska marknaden, något vi tycker är synd. Mer konkurrens gynnar självfallet
förstås alltid konsumenterna, men även för att Gigabytes nuvarande
Conroe-moderkort förtjänar mer uppmärksamhet. Spänningar finns så det räcker
till de allra flesta, C2-nordbryggor finns redan om man har tur med
moderkortet, och ingenting är rent ut sagt dåligt med just detta moderkort. Vi
hoppas att fler entusiaster tar Gigabytes moderkort till sig, undertecknad
hälsar att han redan är där. För länge sen.

Tyvärr grusas vårt omdöme något av den C1-nordbrygga vårt testmoderkort var utrustat med. Om C2-modellerna klarar sig så bra som det verkar hade det nog varit dags för en utmärkelse, nu kommer GA-965P-DS3 bara väldigt nära.

Vi vill tacka Gigabyte som tillhandahållit moderkortet för utvärdering.