AMD lanserar två nya flaggskepp på processormarknaden och trots sin satsning på 90nm är dessa två bestar baserade på 130nm-teknik. Vi tar reda på hur de står sig mot konkurrenterna och pressar 130nm-tekniken till bristningsgränsen.

AMD har sedan lanseringen av de första Athlon-modellerna varit en kraft att räkna med på processormarknaden. Innan "Athlon-eran" var AMD en relativt tyst processortillverkare som livnärde sig på smulorna från Intels bord. Även om AMDs K6-serie inte var direkt dålig fanns det inte det där extra som gjorde att den var ett hot mot Intels Pentium-serie.
Men så kom AMDs lansering av K7-kärnan och Athlon-namnet togs i bruk. AMD levererade mycket kraftfulla processorer som utöver god prestanda gick att få till bra priser, sen skadade det inte heller att överklockningspotentiallen ofta var mycket goda, inte minst pga. dess upplåsta natur. Resten är som vi säger historia och finns det något negativt vi kan säga om AMDs K7-arkitektur är det kanske att man försökte leva på den lite för länge.
Intel hade en storperiod månaderna före AMDs lansering av K8-kärnan där AMD hade svårt att hänga med i toppen med sin något föråldrade K7-arkitektur. Men AMDs helhjärtade satsning på K8-arkitekturen har onekligen visat sig vara helt rätt. Sedan introduceringen av Athlon64 och Opteron som var de första K8-baserade processorerna har intresset och populariteten ökat stadigt för AMD.
Trots att AMDs kanske största dragplåster, 64-bit stöd, fortfarande är mer eller mindre outnyttjat pga. Microsofts försenade operativsystem (Windows XP 64bit Edition) har K8-arkitekturen (även kallad AMD64) rosats av de flesta och inte minst kunsumenter.

Utöver lite krångliga plattformsbyten har AMD precis börjat sin första riktiga evolution inom AMD64-arkitekturen. Man har nämligen börjat producera sina processorer med 90nm tillverkningsteknik vilket är ett stort steg mot dagens 130nm teknik. Övergången till 90nm är dock ingen enkel process och även om det stora steget är taget kommer det bli en inkörningsperiod för den nya tillverkningstekniken och AMD har även passat på att lansera två nya flaggskepp på desktopmarknaden som faktiskt baseras på 130nm tillverkningsteknik.
Det är dessa två monster till processorer vi skall titta närmare på idag och för er som läst våra tidigare processorrecensioner kan ni kanske lista ut att det handlar om Athlon64 och Athlon64 FX. Närmare bestämt Athlon 64 4000+ och Athlon 64 FX-55.

Vi ska syna dessa bjässar i sömmarna och titta närmare på vad som hänt sedan vi tittade på dessa processorserier senast, vilket visar sig vara en hel del.
Med det sagt går vi direkt vidare till huvudpersonerna i dramat.
För de som vill läsa på lite om själva AMD64-arkitekturen kan vi rekommendera att ni går tillbaka till vår recension av Athlon 64 3200+ där vi gör en djupdykning i detta ämne.


När AMD lanserade sina desktopmodeller av AMD64 var det i två olika serier, Athlon 64 för konsumenter med höga krav och goda finanser och Athlon 64 FX för konsumenter/entusiaster med väldigt goda finanser.
Men det var också mycket mer än bara kostnaden som skilde de två processorserierna åt. Så här såg det ut från första början.

  Athlon 64 Athlon 64 FX
Processorplattform: Socket 754 Socket 940
L2 cache : 1 MB 1 MB
Minnesstöd: DDR-SDRAM Registrerad DDR-SDRAM
Minneskontroller: DDR 64-bit (singelchannel) DDR 128-bit (dualchannel)
Multiplierupplåst: Ja, men bara lägre än original Ja, helt upplåst

Processorerna hade alltså ett flertal fysiska skillnader och det var inte svårt att särskilja dem två åt. På detta sätt såg det ut när vi tittade på Athlon 64 och Athlon 64 FX senaste och då var det Athlon 64 3400+ som jämfördes med Athlon 64 FX-51.

I mitten av 2004 gjorde dock AMD en markant förändringar i sin Athlon 64-satsning, man satsade på en helt ny processorplattform. Man låste in Socket 940 i ett serverrum vilket de flesta velat göra från dag ett, då Socket 940 helt enkelt aldrig varit en bra lösning för desktopmarknaden. Och Socket 754 förpassades till AMDs budgetprocessorer, Newcastle och Sempron.
För att ytterligare öka plattformsyran för Athlon 64 introducerade man alltså ett helt nytt processorformat, Socket 939. Den nya plattformen tog det positiva från de båda företrädarna och slog samman dessa i ett paket, stöd för både dubbla minneskanaler (arv från S940) och stöd för vanliga DDR-SDRAM moduler (arv från S754).

När man flyttade över processorerna till Socket 939 passade man på att halvera L2-cachen på Athlon 64 för att Athlon 64 FX skulle ha något mer än bara klockfrekvensen till sin fördel prestandamässigt. Efter flytten till Socket 939 såg det ut på följande vis.

  Athlon 64 Athlon 64 FX
Processorplattform: Socket 939 Socket 939
L2 cache : 512 KB 1 MB
Minnesstöd: DDR-SDRAM DDR-SDRAM
Minneskontroller: DDR 128-bit (dualchannel) DDR 128-bit (dualchannel)
Multiplierupplåst: Ja, men bara lägre än original Ja, helt upplåst

Nu var det alltså enbart L2-cachens storlek och multiplierlåset som skiljde de två arkitekturerna åt.

Men nu har AMD, genom lanseringen av Athlon 64 4000+, slutit cirkeln mer eller mindre helt. Athlon 64 4000+ har fått tillbaka sin fulla L2-cache (1MB) och det enda som skiljer 4000+ mot Athlon 64 FX-55 är att den senare är upplåst och levereras vid högre klockfrekvens. Med andra ord är Athlon 64 4000+ en exakt kopia av Athlon 64 FX-53 (om vi bortser från multiplierlåset) då båda använder samma grundarkitektur och levereras med en klockfrekvens på 2.4GHz.

Om AMD kommer implementera 1MB L2-cache även på lägre klockade Athlon 64-processorer återstår att se. Men i dagsläget ser det inte så troligt ut vilket vi kommer till snart. Dock är det inte alls omöjligt att man väljer att lansera en ny modell av Athlon 64 4000+ med 512KB L2-cache och 2.6GHz klockfrekvens, fast då på 90nm tillverkningsteknik.

Nu är det dags att titta lite närmare på de två processorer vi testar idag, Athlon 64 4000+ och Athlon 64 FX-55.


Vi har redan avslöjat att processorarkitekturen på Athlon 64 4000+ och Athlon 64 FX-55 är identiska och här nedan har ni beviset.

Som synes är det enbart den effektiva klockfrekvensen som skiljer de två kombatanterna åt. FX55 har berikats med något högre spänning pga. sin högre klockfrekvens men annars är det enbart namnet och processor ID som skiljer dem åt. Lika som bär alltså.
Vi kan också fastslå att AMD alltså valt sin beprövade 130nm tillverkningsteknik för Athlon 64 FX55 och Athlon 64 4000+. Deras 90nm teknik är som vi tidigare nämnt redan på framfart men det finns onekligen lite kvar att hämta ur 130nm tekniken då man väljer att lansera sin första 2.6GHz processor med denna kärna.
Det som även skiljer dem åt är alltså deras multiplierlås och det är något vi ska titta närmare på senare i recensionen men nu är det dags att koncentrera sig på processorernas fysik.

Athlon XP 1700+ : Athlon 64 FX-55 : Athlon 64 4000+ : Pentium 4 E 3.2GHz (S775)

Här ovan har vi en jämförelse med ett par andra processorer med klart skild fysisk. Den äldre Athlon XP-serien med "blottad" kärna ser otymplig ut i jämförelse med AMDs mer slimmade Athlon 64-serie. Minst är dock Intels Pentium 4-processor för Socket 775. Noterbart är här att Socket 775-processorerna inte har några pinnar (processorben), de sitter nämligen i moderkortets sockel.

Athlon 64 4000+
Athlon 64 FX-55

AMD introducerade sin egen heatspreader (metallplattan som döljer processorkärnan) i samband med lanseringen av Athlon 64. Vi tror inte att någon ångrat detta, varken AMD, konsumenter eller återförsäljare. På tok för många Athlon XP-processor har fått sätta livet till tack vare sin blottade och känsliga processorkärna (se bild ovan).
På baksidan har det också hänt en hel del, Socket 939 står för just de 939 st pinnar som kopplar samman processorn med moderkortet. På Athlon XP fanns det 462 pinnar så de har ökat drastiskt i antal, detta mycket pga. den integrerade minneskontrollern som i Socket 939 är 128-bit bred. 754-serien stödjer enbart en 64-bit minneskontroller och såldes behövs/kan inte lika mycket information skickas mellan processorn och moderkortet, varav antalet pinnar är färre.

Innan vi går vidare i recensionen kan vi alltså fastslå att ingenting ändrats i den grundläggande AMD64-arkitekturen. Dock har AMD lekt lite med klockfrekvenser, minneskontrollern och även cacheminnet. Faktiskt har man även ökat klockfrekvensen på HyperTransport-bussen som binder samman processorn med resten av systemet. När AMD lanserade Athlon 64-serien låg HT-bussens klockfrekvens på 1.6GHz (800MHz DDR) men dagens Athlon 64-processorer kan stoltsera med en 2GHz HT-buss (1GHz DDR). Detta ökar processorbandbredden från 6.4GB/s till 8.0GB/s, tillsammans med minneskontrollerns 6.4GB/s blir det en sammanlagt bandbredd på 14.4GB/s vilket är rätt imponerande. Huruvida den snabbare HT-bussen gör någon skillnad rent prestandamässigt är dock en annan femma, eftersom man sällan taxerar HT-bussen så kraftigt.
Fysiskt sett har det inte hänt mycket sedan vi tittade på Athlon 64-serien senast. Antalet pinnar har dock förändrats och således även plattformen som processorerna används i.

I vår recension av Athlon 64 3200+ tog vi en snabbtitt på VIA K8T800-chipset som användes i vårt dåvarande Socket 754-testsystem. I vårt Socket 939-system är det återigen VIA som står för styrkretsen (chipset) men denna gång är det en uppdaterad variant av K8T800-chipset som användes, K8T800 Pro.
Innan vi går vidare med prestandatesterna ska vi syna detta chipset lite närmare och även utreda andra detaljer med de testsystem vi använt inför denna recension.


I det testsystem vi erhöll av AMD inkluderas bland annat moderkort från tillverkaren MSI. Kortet baserades alltså på VIA K8T800 Pro-chipset och går under namnet MSI K8T Neo2.
Det är i ärlighetens namn inga stora förändringar i K8T800 Pro jämfört med sin föregångare K8T800 men en snabb genomgång av chipset, och självklart den nya sockeln (939) kan knappast skada.

Först och främst har VIA K8T800 Pro stöd för Athlon 64-processorernas 2GHz HyperTransport-buss vilket gör datavägen mellan processorn och styrkretsens nordbrygga mycket snabb. K8T800 Pro har sedan sin egen databuss för att binda samman nord och sydbryggan i styrkretsen, denna buss heter VIA Ultra V-Link. Ultra V-Link har en bandbredd på 1.06GB/s vilket knappast är jämförbart med processorns HT-buss på 8.0GB/s men ett klart steg framåt jämfört med V-Link bussen som användes på föregångaren K8T800, V-Link hade en bandbredd på 533MB/s.

Utöver de optimerade databussarna har även K8T800 Pro chipset stöd för AGP och PCI-lås. Detta gör att man kan låsa klockfrekvenserna för AGP och PCI-komponenter, något som ofta tillåter högre processorbusshastigheter och därmed bättre överklockningsegenskaper. Detta var något som inte fanns på K8T800 och som saknades av många entusiaster.
Vi kommer förmodligen inte få någon större nytta utav detta i denna recension men det är värt att tänka på inför kommande moderkortsrecensioner.

Något vi dock onekligen kommer använda är den nya sockeln på MSI K8T Neo2. Här nedan finns en bild på hur själva sockeln på moderkortet ser ut. Med tanke på mängden pinnar på processorerna är det ingen överraskning att sockeln mer eller mindre består av små hål.

Efter en kort genom gång av moderkort och chipset är det dags att gå igenom resten av testsystemet där vi även förklarar ett par ovanligheter.


Testsystem
AMD Athlon64 – Socket 939
Processor:
AMD Athlon 64 FX55 (2.6GHz, 1MB L2-cache, 2GHz HT)
AMD Athlon 64 FX53 (2.4GHz, 1MB L2-cache, 2GHz HT)
AMD Athlon 64 4000+ (2.4GHz, 1MB L2-cache, 2GHz HT)
AMD Athlon 64 3800+ (2.4GHz, 512KB L2-cache, 2GHz HT)
AMD Athlon 64 3500+ (2.2GHz, 512KB L2-cache, 2GHz HT)
Moderkort:

MSI K8T Neo2 (VIA K8T800 Pro)

Minne:

1GB Corsair XMS3200 DDR-SDRAM
(2 x 512MB, DDR-400, 2-2-2-10 timings)

Grafikkort:

Sapphire Radeon X800 XT AGP 500MHz/500MHz(1GHz DDR)

Intel Pentium 4 Prescott – Socket 775
Processor:
Intel Pentium 4 560 @ 3.8GHz (844MHz FSB, 211×18)
Intel Pentium 4 560 (3.6GHz, 1MB L2-cache, 800MHz FSB) Intel Pentium 4 540 (3.2GHz, 1MB L2-cache, 800MHz FSB)
Moderkort:

ABIT AA8-DuraMAX (Intel 925X)

Minne:

1GB Corsair XMS4200 DDR2-SDRAM
(2 x 512MB, DDR2-533, 4-3-3-9 timings)

Grafikkort:

Sapphire Radeon X800 XT PCI Express 500MHz/500MHz(1GHz DDR)

Övrig hårdvara som återfinns i alla testsystem
Hårddisk:
60GB IDE Seagate Barracuda IV
Nätaggregat:
Enermax EG365AX-VE (350W)
Mjukvara
Operativsystem:
Windows XP Professional SP1
Upplösning:
1024x768x32bit, 85Hz
Drivrutiner:
ATI Catalyst v4.9
DirectX 9.0c
VIA 4in1 v
Intel Chipset Driver 6.001
DivX 5.1.1
Xvid 1.0.2
Testprogram:

Sisoftware Sandra 2004
ScienceMark 2.0
Doom3 v1.1
FarCry v1.1
Halo v1.05

Aquamark 3
Unreal Tournament 2004 demo
Quake 3:Arena v1.32
Comanche 4 Demo benchmark
3DMark2001 SE Build330
3DMark03 Build 340
3DMark05 Build 110
PCMark04 Build 120
AutoGordian Knot v1.60
Audioactive Production Studio 2.04j (Fraunhofer II encoder)
WinRAR 3.4
CPU-Z v1.24

Som synes har vi en fin samling processor i detta startfält och från AMD har vi hela förstakedjan för Socket 939. Från Athlon 64 3500+ till de nylanserade flaggskeppen 4000+ och FX55.
Vad som ska bli extra intressant är att jämföra Athlon 4000+ med Athlon 3800+ som arbetar i samma klockfrekvens men med olika mängd L2-cache. Athlon 64 FX53 som förmodligen kommer fasas ut relativt fort av AMD är med enbart som referenspunkt. Den borde ge identisk prestanda som Athlon 64 4000+, men utan att testa kan vi inte veta säkert.
Athlon 64-systemet använde sig av 1GB Corsair XMS3200-minne som vid DDR400-hastighet nyttjade följande minnestimings, 2-2-2-10. Vilket är de optimala inställningarna för Athlon 64-plattformen.

Tittar vi närmare på Intels Pentium 4-plattform har vi här riktat in oss enbart på det nyare Socket 775-interfacet och som bas för detta testsystem sitter Intels egen styrkrets, i925X som stödjer DDR2-SDRAM.
Vårt kort kommer från ABIT och går under namnet ABIT AA8-DuraMAX. Intel-systemet utrustades med DDR2-minne från Corsair som vi gav så aggressiva minnestimings som möjligt (4-3-3-9) vid 533MHz hastighet.
Processorerna som testas på Intels 775-plattform är Pentium 4 540 och Pentium 4 560. Den senare är Intels officiella flaggskepp och klockar in på 3.6GHz. Det har dock den senaste tiden börjat dyka upp en Pentium 4 570-modell i svenska butiker och detta är en 3.8GHz variant av Intels Prescott-processor. Denna modell har lanserats av Intel lite i skymundan och är än så länge väldigt svår att få tag på.
Vi lyckades inte få in en P4 570 i testlabbet men har simulerat även denna processor genom att överklocka vår P4 560 till 3.8GHz. Detta medför dock en något ökad processorbusshastighet vilket påverkar prestandan positivt. Därav är våra 3.8GHz resultat inte riktigt rättvisa men borde ge en vink om var på skalan Pentium 4 570 borde ligga.
HyperThreading är för övrigt aktiverat i alla tester om inte annat anges.

En bieffekt av Intel 925X-chipset är det frånvarande stödet för AGP. Intel har valt att helt koncentrera sig på PCI Express för deras nya chipset och detta gjorde att vi var tvunga att hitta två identiska grafikkort med olika interface. Ett för vårt AGP-baserade Athlon 64-system och ett PCI Express-baserat för Intel 775-systemet. Valet föll på Sapphire som tillhandahöll oss två ATI-baserade grafikkort. Sapphire Radeon X800 XT är kretsen som används på båda kortet. Det handlar inte om Platinum Edition så klockfrekvenserna är något lägre än på ATIs flaggskepp, som dock är mycket svåra att få tag på.
Båda korten har en GPU-frekvens på 500MHz och använder sig av 256MB GDDR3-minne som är klockat vid 500MHz (1.0GHz DDR). Utöver grafikkortsinterfacet är det inget som skiljer dem åt med andra ord.


Uppifrån och ner: Sapphire X800 XT PCI Express, Sapphire X800 XT AGP

Nu är det dock äntligen dags att gå vidare med hårdvalutan, prestandatesterna.


Först ut bland prestandatesterna är i sedvanlig ordning de syntetiska minnestesterna. Här tar vi en närmare titt på processorernas minnesbandbredd och även minnets latancy, väntetid. Det förstnämnda är helt enkelt hur mycket data processorn kan skicka mellan sig och minnet inom en given tidsram medan det sistnämna tar reda på hur snabbt processorn kan börja hämtningen av data.

Sisoftware Sandra 2004

Först ut i testsviten har vi det bekanta SisoftSandra 2004 som koncentrerar sig på att mäta minnesbandbredden på systemet. Först ut har vi två diagram för buffered tests där man med full styrka mäter den maximala minnesbandbredden. Här är alla processorspecifika tekniker aktiverade som kan optimera prestandan som MMX och SSE2-instruktioner.



 


Här ser vi tydligt att AMDs 128-bit minneskontroller (2 x 64-bit för två kanaler) för 939-plattformen ger utslag och det skadar inte att minneskontrollern är direkt integrerad i processorkärnan och arbetar i samma klockfrekvens. Minnesbandbredden är mycket hög för alla systemen då även Intel använder sig av dubbla minneskanaler. Trots att DDR2-533-minnet har en teoretisk bandbredd på hela 8.5GB/s är Intel-systemen långt ifrån att nå dessa siffror. Detta beror helt enkelt på processorns egen buss som bara kan överföra 6.4GB/s vilket bildar en flaskhals i systemet.
AMD vinnar alltså klart denna rond men vi går vidare med ytterligare minnestester och denna gång inaktiverar vi MMX och SSE-funktionerna i Sisoft Sandra.


 

Resultaten här var faktiskt mycket förvillande då detta obuffrade (unbuffered) test brukar förlita sig mer på minnets timings än ren bandbredd. DDR2-tekniken är knappast effektiv när det gäller just timings men trots detta är det Intel som dominerar i detta test. Med detta i åtanke är det med stort intresse vi går vidare med Sciencemark 2.0 där vi både mäter ren minnesbandbredd och latency.

ScienceMark 2.0

 


Först ut ser vi minnesbandbreddstestet där AMD Athlon 64 återigen dominerar med sin effektiva minneskontroller. Som nu alltså stödjer dubbla minneskanaler för alla processorer i Socket 939-format. Intel halkar efter trots DDR2-teknikens höga bandbredd och det är tydligt att Intels externa minneskontroller inte är lika effektiv som AMDs integrerade modell.
Om vi då tittar närmare på minnets latency ser vi att AMD fullkommligt krossar Intel med sin integrerade minneskontroller. Då minneskontrollern sitter integrerad direkt i processorn och alltså arbetar med samma klockfrekvens blir åtkomsttiderna myket kortare än på Intels system.
Vi ser även att det i minnestesterna skiljer ytterst lite mellan de olika processorhastighetern för båda systemen och detta beror naturligtvis på att processorbussen och minnesbussen fortfarande har samma klockfrekvenser.

Det är uppenbart att AMD borde ha ett försprång i minneskrävande tester tack vare sin effektiva minneshantering men som vi alla vet kan teori och praktik skilja mer än man tror.

För att spinna vidare på denna linje går vi vidare med ett filkomprimeringstest där just minnet är en nyckelkomponent.


I vårt filkomprimeringstest har vi använt oss av det populära filkomprimeringsprogrammet WinRAR. Vi roffade helt enkelt åt oss den senaste versionen av denna applikation som vid skrivande stund var WinRAR 3.4. Sedan var det en smal sak att köra WinRARs inbyggda benchmarktest som mäter mängden data som systemet kan komprimera per sekund.
Det betyder att alla ni läsare kan jämföra med era egna system genom att använda detta benchmark test. Ni hittar det i menyn "tools -> benchmark and hardware test".



I vårt första test som inte är av enbart syntetisk natur visar AMD återigen vart skåpet ska stå. Den integrerade minneskontrollern tillsammans med dubbla DDR-SDRAMs kanaler ger Athlon 64-processorerna ohämmad prestanda i detta test och Intel får se sig mäkta akterseglad. Även den överklockade 560-processorn som faktskt har både högre processor och minnesbuss är långt efter i sammandraget.
Du får drygt två Athlon 64 3500+ processorer för en Pentium 4 570 (3.8GHz) och trots detta har den förstnämnda 18% bättre prestanda i detta test.
Athlon 64 FX55 krossar den överklockade Intel-processorn med över 34% och Pentium 4 560 får se sig besegrad med 42% marginal.

AMD har fått en flygande start på denna recension och det står helt klart att deras två nya flaggskepp spelar i en egen liga med FX55:an på topp. Vi kan även notera att Athlon 64 4000+ och FX53:an mycket riktigt presterar likvärdigt men 3800+ hänger också med bra trots sin mindre L2-cache. Det skiljer 5% i modellbetäckning jämfört med 4000+ men 3800+ presterar inom 3% av densamma så än så länge känns modellbetäckningen för 4000+ något överskattad.

Nu är det dock dags för något som Intel brukar vara duktiga på, multimedia.


Vi börjar med lite MP3 encodning vilket betyder att vi tar en WAV-fil och komprimerar den till MP3-formatet. Detta görs i applikationen Audioactive Production Studio genom användning av Fraunhofer codecen.

Audioactive Production Studio – MP3 encodning



Lite överraskande tar AMD med lätthet hem även detta test men det kan bero på valet av applikation och codec. Med en nyare applikation är det inte omöjligt att Intels NetBurst arkitektur fått mera spelrum. Vad som dock är tydligt är att klockfrekvensen är mer eller mindre det enda som spelar roll här då alla de tre A64-processorerna på 2.4GHz klockas för samma tid. Athlon 64 FX55 visar återigen framfötterna och gör klart komprimeringen nästan en tiondel före närmsta konkurrent. Faktiskt marginellt större skillnad än skillnaden i klockfrekvens vilket onekligen är anmärkningsvärt. Att Athlon 64-arkitekturen skalar bra prestandamässigt vid ökning av klockfrekvens är det inget snack om.

AutoGordian Knot – DivX, Xvid encoding

Nu är det dock dags för nästa multimediatest, videokomprimering. Här använde vi oss av AutoGordian Knot som med hjälp av DivX 5.1.1 resp. Xvid 1.0.2 komprimerade en 34MB MPEG2-fil. Filen går faktiskt att hämta hem från vår server då det är en snutt ur Band Of Brothers som spelats in från Digital-TV och användes i vår DTV-tuner recension.


 

 


Här har Intel äntligen möjlighet att dominera och man tar hem topplaceringen i både DivX och Xvid encodningen. Pentium 4 560 tar tillsammans med sin överklockade dito hem båda testerna och i DivX-testet letar sig även P4 540 upp på en plats bakom AMDs flaggskepp FX55.
Intels NetBurst arkitektur är väldigt tacksam vid multimediaencodning men för sakens skull testade vi även att inaktivera HyperThreading i videokompressionstestern som ni ser i diagramen. Med HyperThreading inaktiverat är det helt andra bullar och vi kan inte nog rekommendera alla Intel-användare att aktivera HyperThreading (om så redan inte är gjort) om ni sysslar med multimedia, det ger mycket gratis prestanda.
En annan notis är att mängden cacheminne verkar inverka olika mycket i dessa två tester. I DivX-testet får 4000+ ett försprång på 4% genom sin större cache medan 3800+ äter upp det mest av försprånget i Xvid då det enbart skiljer 1% i prestanda här.

Men Intel är med andra ord fortfarande kung i videokompression vilket inte var någon större överraskning.

Futuremark PCMark04

Vi går vidare med ett mer syntetiskt test som dock också förlitar sig en hel del på multimediatester, nämligen Futuremark PCMark04. Här tester vi både hela systemet och processorn själv i två olika testsviter där bland annat diverse kompressionstester av audio och video är representerade (en komplett lista över deltesterna går att hitta på Futuremarks hemsida). PCMark04 ska ge en bra bild av systemets generella datorprestanda med andra ord. Men märk väl att detta är ett syntetiskt test och inget annat.


 

 


Återigen ser vi att Intel lyser upp när vi tar med multimedia och videokompression. Intel roffar åt sig alla tre topplaceringarna i processortestet medan man nöjer sig med de två första placeringarna i systemtestet. AMD har svårt att hänga med men Athlon 64 FX55 är hack i häl på Intel Pentum 4 560, dock till det dubbla priset.
Trots AMDs seger i audiokompressionstestet är det klart att Intel tar hem multimedia-ronden och nu när vi ändå är inne på lite mer syntetiska tester går vi vidare med en hel uppsjö sådana i våra första 3D-grafiktester.


De första 3D-testerna vi publicerar i denna recension är alla från Futuremark och anledningen till att vi publicerar dem separat är för att det är helt syntetiska tester och således ska tas för vad de är. Helt enkelt bra indikationer på systemprestanda men utan någon direkt anknytning till vardagliga applikationer.
De är dock mycket välanvända inom entusiastcommunityn som prestandatester och även av oss här på NordicHardware i Prestanda-SM t.ex. varav vi självklart ska ge er resultat från dessa tester också.

3DMark2001 SE – DirectX 8.1



3Dmark2001 SE är inte det grafikkortsberoende test det en gång var utan är nu mer en bra indikator på systemprestanda och här ser vi att AMD mer eller mindre leker med Intel. Alla Athlon 64-processorer, från 3500+ och uppåt, lägger sig före Intels motsvarigheter. Något som är värt att nämna är prestandaskillnaderna mellan 3800+ och 4000+ där den sistnämnda ger hela 7.5% bättre prestanda, alltså märkbart mer än modellbeteckningen avslöjar. 3DMark2001 älskar helt enkelt cacheminne och det är då inte heller konstigt att AMD tar hem segern med sin integrerade minneskontroller.

3DMark03 – DirectX 9.0a


 


3Dmark03 är klart mer grafikkortskrävande än sin föregångare och därmed är prestandaskillnaderna väldigt små, även när vi jämför över plattformarna. Men i processortestet där grafikkortet spelar mindre roll tar AMD återigen kommandot och lämnar Intel bakom sig.

3DMark05 – DirectX 9.0c


 


Om 3Dmark03 var mycket grafikkortskrävande är 3Dmark05 (som du kan läsa mer om här) nästan enbart grafikkortsberoende. Athlon 64-processorerna tar visserligen täten men prestandaskillnaderna är knappast märkvärda.

Nu är det dags att titta närmare på lite fler 3D-tester och denna gång är det till stor del riktiga speltester även om vi inkluderat två halvsyntetiska tester.


När vi nu går vidare med våra riktiga speltester börjar vi dock med två rena testdemos, båda är dock baserade på grafikmotorer från riktiga speltitlar och först ut är Aquamark3 som baseras på Aquanox-grafikmotorn.

Aquamark3 – DirectX 9.0(a)
Vi vill bara påpeka att testläget i Aquamark3 automatiskt kör med 4xAF och det är anledningen till att denna inställning är aktiverad.



 


Aquamark3 är inte det första testet i denna recension som visar på gott samarbete med AMDs Athlon 64-arkitektur och förmodligen inte heller det sista. AMD ligger i topp både i det vanliga testet och processortestet och även om marginalerna inte är så väldigt stora ser man klart att Athlon 64 är en bättre plattform än Pentium 4 Prescott i detta test.
För att följa vår 4000+ vs. 3800+ jämförelse kan vi här notera att det i vanliga testet skiljer 1.7% och att det rena processortestet faktiskt krymper det ännu mer till 1.6%. Inga 5% med andra ord.

Comanche 4 – DirectX 8.1
Nästa test är även det ett separat testdemo men Comanche 4 finns även som spel och därav ser vi det inte som ett helt syntetiskt test.


Vi har använt Comanche 4 under en lång tid i våra tester här på NordicHardware. I allt från processor till grafikkort och moderkortsrecensioner då Comanche 4 är mycket krävande för de flesta komponenter i systemet. Inte minst uppskattar det höga processorhastigheter och snabb minnesåtkomst. Som klippt och skuret för Athlon 64 kan tyckas och så är även fallet om vi ser på våra testresultat.
Athlon 64 FX55 krossar motståndet och även övriga Athlon 64-processorer presterar mycket bra. Intel klarar faktiskt inte ens att ta sig förbi Athlon 64 3500+, inte ens med den överklockade 560-processorn.
Skillnaderna mellan 4000+ och 3800+ är faktiskt precis 5% vilket betyder att Comanche 4 tar väl hand om de extra 512KB i cache som 4000+ erbjuder.

UnrealTournament 2004 – DirectX 8.1/9.0a

 


UT2004 är fortfarande ett mycket populärt spel och har under längre tid fungerat mycket bra med AMDs plattformar. Våra resultat håller samma linje och Athlon 64 helt enkelt förudmjukar Pentium 4 Prescott.
Vi ser liknande prestandaskillnader som i Comanche 4 och Pentium 4-processorerna är inte ens nära Athlon 64 i prestanda. Prestandaskillnaderna mellan 4000+ och 3800+ är återigen nästan precis 5% och AMD verkar inte vara helt ute och cyklar när det gäller deras namngivningen av deras senaste Athlon 64-processor.

Quake3: Arena – OpenGL

 


Innan vi går vidare med lite nyare speltitlar har vi tagit oss an en gammal bekantskap nämligen det outtröttliga Quake 3. Dock känns det som att Quake 3 kanske gjort sitt som prestandatest om vi ser på de resultat vi uppnår i denna recension. Det system som ger sämst prestanda lyckas trycka ut över 370 fps i 1024×768 upplösning med alla grafikinställningar på max (förutom AF och AA) vilket nästan är skrattretande.
Athlon 64 FX55 tar inte oväntat hem förstaplatsen och är snubblande nära att knäcka 500-gränsen, något kanske lite överklockning kan råda bot på senare?
Detta test som en gång var Intels stora dragplåster är nu, som många andra speltester, ett rent nöjesfält för Athlon 64. Bara den överklockade 560-processorn klarar att ta sig förbi någon av Athlon 64-processorerna och det bara knappt.
Visserligen hade säkert Intels Extreme Edition-processor (2MB L3-cache) gjort sig bra i detta test men vi fick tyvärr inte tag på denna best inför detta test, och då 3.4GHz modellen av denna CPU får Athlon 64 FX55 att verka billig känns det inte så aktuellt heller.
Vi får inte heller glöma fajten mellan 4000+ och 3800+ där vi återigen ser en prestandaskillnad på knappt 5%.

Nu är det då dags för lite fräschare speltitlar så hoppa vidare till nästa sida för ytterligare tester.


De sista testerna i denna recension utnyttjar alla DirectX 9.0 i viss skala och är således något mer grafikkortskrävande än de tidigare tester vi sett. Men utrustade med Sapphires X800 XT-kort borde vi kunna sprida fältet något även i dessa tester.

Halo – DirectX 9.0a



Halo visar knappast på någon större grafikkortsflaskhals och vi börjar denna sida där vi slutade den förra, med total Athlon 64-dominans. Athlon 64-processorerna ligger relativt jämt med varandra men man har distansierat Pentium 4-processorerna ordentligt. När t.o.m Athlon 3500+ piskar Pentium 4 560 med 17% är det knappt lönt att kommentera prestandan hos FX55 och 4000+ i jämförelse med Intels bidrag.
Athlon 64-processorerna ligger alltså relativt nära varandra i detta test och det skiljer denna gång runt 3% i prestanda mellan 4000+ och 3800+, en mätbar skillnad men långt ifrån märkbar väl inne i spelet.

FarCry – DirectX 9.0b


FarCry har nog de flesta PC-entusiaster testat och förmodligen fastnat för. Spelets grafik är en av anledningarna till detta och det är en titel som kräver sitt system. Onekligen verkar det inte vara Intel som står för detta system då man återigen får sig en lektion av Athlon 64-processorerna. Internt ligger AMDs processorer väldigt tätt men sen är det en bra bit ner till närmsta Intel bidrag.
Även om man självklart får en god spelupplevelse även med de Intel-system vi testat här blir det klart mycket roligare när vi går till Athlon 64.
Prestandaskillnaden mellan 4000+ och 3800+ är här näst intill obefintlig och det verkar mer som att grafikkortet sätter stopp för Athlon 64s framfart.

Doom3 – DirectX 9.0c

 


En av de nyaste och hetaste speltitlarna på marknaden är Doom3 och här läggs mycket fokus på grafikkortet men som våra resultat visar spelar även systemets processor en stor roll. Det är återigen exakt samma placeringar för de olika processorerna med Intel på efterkälken. Athlon 64 FX55 tar täten före FX53/4000+ och sedan går det i jämna steg neråt. Återigen ser vi lite prestandaskillnader mellan 4000+ och 3800+ där den förstnämnda ger drygt 3% högre prestanda tack vare sin större L2-cache.

Nu var det slut på prestandatesterna för denna gång, om vi bortser från de ”bonustester” vi har lite senare i recensionen, och det är dags att summera intrycken från våra prestandatester.

 


Med dagens lansering av Athlon 64 FX55 och Athlon 4000+ tar AMD ännu ett steg upp på prestandatronen och ser faktiskt ut som ohotad prestandakung i dagsläget. Intel har nämligen fastnat på näst sista trappsteget då man nyligen meddelat att Pentium 4 Prescott inte kommer att lanseras vid 4.0GHz.

AMD vinner i denna recension 20 av 26 tester och i flertalet är det inte bara toppmodellerna FX55 och 4000+ som ligger före Intels toppmodeller utan även Athlon 3800+ och 3500+ syns flertalet av gångerna före Intels Precott-processorer. Vi kunde inte få tag i Intels monsterprocessor 3.4GHz Extreme Edition men vi gav Intel en ärlig chans genom att överklocka vår Pentium 4 560-processor till 3.8GHz. Intel har ingen Pentium 4 570 (3.8GHz) processor på sin hemsida men då processorn finns i butiker kändes det värt att åtminstone försöka simulera denna modell. Vilket vi också gjorde genom överklockning och trots att överklockningen ger en extra knuff i prestanda, högre busshastighet för CPU och minne, var det omöjligt att rubba AMD i de flesta testerna.

Minnessystem:
Det första tecknet på AMDs goda prestanda kom redan under testerna av minnessystemet där AMD visade upp mycket god minnesbandbredd och imponerande minnesåtkomst (mycket låg latency). Den integrerade minneskontrollern och övergången till dubbla minneskanaler visade sig vara en vinnande kombination och Intels DDR2-minne kombinerat med en i sammanhanget lågt klockad processorbuss visade sig vara det motsatta.
Har stod AMD som segrare i 4 av 6 tester och det med Athlon 64 FX55 i täten. Det test som Pentium 4 Prescott roffade åt sig var unbufferedtestet i Sisoft Sandra 2004 som vi faktiskt förväntade oss att AMD skulle knipa. Varför så inte blev fallet kan vi inte förklara.
Athlon 64 vs. Pentium 4 Prescott: 4 – 2

Filkomprimering:
Vi började våra icke syntetiska tester med ett enkelt filkomprimeringstest där Athlon 64-processorerna utnyttjade sitt minnessystems prestanda till fullo och tog en bekväm seger före Pentium 4 Prescott. Faktist alla Athlon 64-processorer låg märkbart före Intels bidrag i detta test.
Athlon 64 vs. Pentium 4 Prescott: 1 – 0

Multimedia, Audio/Video encodning:
Pentium 4 Prescott är erkänt duktig på multimediahantering och trots en seg start med MP3 encodningen tog man här hem 4 av 5 tester genom Pentium 4 560 och dess överklockade dito. Athlon 64 låg dock hack i häl med FX55 i täten. Genom att testa video encodningstesterna med HyperThreading inaktiverat kunde vi se att Intels simulering av två processorkärnor ger god förtjänst i dessa tillfällen och här har AMD en akilleshäl som man hoppas skydda genom lanseringen av processorer med dubbla kärnor.
Men tills dess är det Intel som gäller i multimediaapplikationer.
Athlon 64 vs. Pentium 4 Prescott: 1 – 4

3D-tester, syntetiska och speltitlar:
Av 10 3D-tester (14 resultat och diagram) tog inte Intels Pentium 4 Prescott en enda seger. 14 av 14 tester gick alltså till AMD och det är imponerande i sig men om man tittar närmare på sättet segrerna kom till blir det ännu mer imponerande. I flertalet av testerna var det mer eller mindre ren uppvisning från Athlon 64 och vid inte mindre än 10 av testerna var ALLA Athlon 64-processorer före Intels Pentium 4-processorer. Athlon 64 3500+ var med andra ord före Intels Prescott processor vid 3.8GHz i hela 10 tester.
Det är enkelt att summera, AMD Athlon 64 är odiskutabel mästare i spel och 3D-prestanda och med Athlon 64 FX55 når man nya höjder vad gäller prestanda.
Athlon 64 vs. Pentium 4 Prescott: 14 – 0

AMD är enligt våra tester en klar vinnare rent prestandamässigt och även om Intels Pentium 4 Extreme Edition kanske hade kunnat ställa till mer lite mer besvär var det omöjligt för oss att få tag i denna processor. Lika omöjligt som det är för de flesta att köpa den med andra ord. AMD har prestandatronen och vi har det i klara siffror här nedan.
Slutresultat Athlon 64 vs. P4 Prescott: 20 – 6

När vi klarat av prestandatesterna är det dags att titta lite närmare på hur Athlon 64-arkitekturen utvecklats vad gäller värmeutveckling och överklockningspotential. Men vi ska även ägna oss åt lite underklockning tro det eller ej, men mer om det senare. Nu handlar det om enormt snabba och stekheta processorer.


Visst ger Athlon 64 FX55 och 4000+ minst sagt respektabel prestanda i originalutförande men som man brukar säga, den som har mycket vill gärna ha mer.
När vi ändå hade de två snabbaste processorerna på marknaden i vår ägo kändes det inte som någon dum idé att knuffa gränsen ytterligare. Om inte för att hitta 130nm teknikens begränsningar så åtminstone för att press ur ytterligare lite prestanda ur dessa stackars processorer.

Överklockningstesterna var inget märkvärdigt på något sätt utan vi använde oss av det K8T800 Pro-baserade moderkort vi fick med processorerna och den standardkylare som också levererades i samma paket.

Den enda "modifikation" vi utförde var att vi lutade en 80mm fläkt mot processorkylaren för att hjälpa till något med kylningen. Systemet testades helt öppet och rumstemperaturen låg på 22 grader under testernas gång.

Först ut hade vi Athlon 64 4000+ som i originalutförande alltså har en klockfrekvens på 2.4GHz och genom att lansera en ny Athlon 64-processor på 2.4GHz (Samma klockfrekvens som 3800+) har AMD redan gett en vink om var gränsen går för 130nm tekniken. I alla fall vid acceptabla produktionsvolymer. Med andra ord hade vi inga större förhoppningar för våra överklockningstester mer än att åtminstone nå upp i 2.6GHz, originalfrekvensen för Athlon 64 FX55.

Då Athlon 64 4000+ inte tillåter ändring av multiplikationsfaktorn uppåt (neråt går och det ska vi titta närmare på sedan) får vi förlita oss på överklockning av processorbussen. Som tur var visade sig vårt testmoderkort klara av höga busshastigheter utan problem, åtminstone så pass höga hastigheter så att processorn blev flaskhalsen.

Efter lite mekande lyckades vi hitta en stabil klockfrekvens på inte mindre än 2.8GHz, eller mer exakt 2808MHz. Detta med hjälp av en märkbar ökning i spänning, då vi vid detta tillfälle matade processorn med 1.75v, klart mer än 1.5v som är originalspänningen.
Vi lyckades till och med komma in i Windows vid 2.86GHz hastighet men då var det på håret att systemet inte krashade på studs. Men en skärmdump hann vi med i alla fall.

Den slutgiltiga stabila klockfrekvensen hamnade alltså på 2.8GHz och ett bevis på detta har ni här nedan, något som samtidigt är en liten förhandsitt på de extra prestandatester vi tänkt bjuda på.

Vi lyckades alltså få till en överklockning på 16% vilket inte är fy skam om vi ser till omständigheterna och att detta förmodligen är den sista toppmodellen i AMDs Athlon 64-program som baseras på 130nm teknik.
Men innan vi knyter samman säcken och går till bonustesterna ska vi titta närmare på överklockningen av Athlon 64 FX55.


Inför överklockningstesterna av Athlon 64 FX55 rådde exakt samma omständigheter som för 4000+ och det enda som bytats ut är alltså processorn. Med bytet av processorn dök det dock upp nya möjligheter för överklockning då Athlon 64 FX55 är helt upplåst. Vi kunde därför öka multipliern istället för att fibbla runt med olika busshastigheter vilket gav problem för ramminnet i testsystemet som ni snart kommer bli varse.

Vi använde oss såklart inte av en multiplier på 25x men väl en på 14x (original 13x). Denna inställningar gjorde att vi nådda 2.8GHz och med hjälp av lite trixande med processorbussen lyckades vi få ut en stabil hastighet på 2.82GHz, snäppet värre än på 4000+ med andra ord. Något som ger oss en mycket bra indikation på gränsen för 130nm-kärnan.
Även här matades processorn med en spänning på 1.75v och precis som 4000+ har FX55 en originalspänning på 1.50v.

VI passade såklart även på att pressa FX55:an till det yttersta i en skärmdump och även om det var nära nådde vi inte riktigt till 2.9GHz.

Precis som för Athlon 64 4000+ har vi en ett bevis på vår stabila klockfrekvens här nedan.

Under våra tester med processorerna passade vi även på att göra lite spartanska temperaturmätningar med hjälp av den interna tempdioden. Tyvärr kändes MSI-kortets temperaturövervakning något ostabil så vi ber er att ta dessa siffror med en nypa salt.

Vi dessa tester avlägsnade vi den extra 80mm fläkten och använda SiSoft Sandra CPU-burn för att belasta processorerna under 30min. Vi tog inga temperaturer utan belastning då värdena hoppade fram och tillbaka under idle, men belastningstemperaturerna känns som det vitala. Rumstemperaturen var fortfarande 22 grader celcius och resultaten var följande.



Det är inte direkt några svala processorer vi har att göra med här men med tanke på att Athlon 64 4000+ och FX55 maximalt kräver ens strömkraft 89W resp. 104W (!) är det en hel del energi som ska forslas bort i form av värme. Bara Intel är värre som med sin Prescott-kärna som kan hamstra upp till 115W vid 3.6GHz, Pentium 4 560. Tyvärr har vi inte hittat några uppgifter för 3.8GHz modellen angående strömförsörjning.
Det krävs med andra ord ordentlig kylning för AMDs flaggskepp och när vi ökar processorspänningen som vid de överklockade hastigheterna är det ett måste med högkvalitativ kylning.

Nu är det dock dags att se om våra överklockningsutflykter gav något tillbaka i prestandaväg.


Så var det dags för ytterligare lite prestandatester och denna gång låter vi siffrorna tala för sig, inga kommentarer känns nödvändiga. Men innan vi ger er diagramen ska vi specificera de båda systemen då överklockningen ändrat en del.

  • Athlon 64 4000+ @ 2.8GHz

  • 234 x 12 = 2808MHz
  • DDR468 @ 2.5-3-3-10

  • Athlon 64 FX55 @ 2.82GHz
  • 202 x 14 = 2827MHz
  • DDR404 @ 2-2-2-10

Athlon 64 4000+ har med andra ord högre busshastighet på processor och minne men samtidigt har vi varit tvugna att använda mindre aggressiva minnestimings för att bibehålla stabilitet. Något som kan visa sig i prestandatesterna.










Kort och gott mycket imponerande prestanda! Med detta går vi vidare till något som verkligen inte har med prestanda att göra.


Innan vi lämnar AMD och dess Athlon 64-processorer för denna gång ska vi ta en närmare titt på en teknik vi tidigare inte hunnit med, Cool’n’Quiet.
Detta är kort och gott en teknik som härstammar från den mobila marknaden där låg strömförbrukning och värmeutveckling är livsviktigta ingridienser för en bra processor. Den mobila markanden har sett flera lösningar på detta både från AMD och Intels sida men AMD är den första som överfört tekniken till desktopmarknaden.

Det hela går ut på att balansera strömförbrukning och därmed värmeutveckling mot systemets belastning. Det är ju onödigt för processorn att arbeta i full klockfrekvens när man bara använder 20% av dess kapacitet. Just detta ligger i grunden för Cool’n’Quiet som helt enkelt låter systemet hålla full koll på processorns klockfrekvens under användning, och faktiskt ändrar både klockfrekvens och spänning på processorn i drift.

Det man behöver för att få detta att fungera är en Athlon 64-processor med stöd för Cool’n’Quiet, ett moderkort med samma stöd och en speciell drivrutin för Windows, AMD CPU Driver.
Mer information om vilka processorer och moderkort som stöjder tekniken går att hitta här.

I vårt fall fanns det genom en uppdaterad BIOS-version stöd för Cool’n’Quiet i vårt testmoderkort och även våra processorer hade stöd för tekniken, dock testades det enbart på Athlon 64 4000+.

För att testa tekniken belastade vi processorn olika mycket genom att använda Sisoft sandra burn-in wizard och fick fram följande resultat.

Athlon 64 4000+ med Cool’n’Quiet
Processorbelastning Klockfrekvens Spänning
~65-100% 2.4GHz 1.50v
~35-65% 1.8GHz 1.22v
~0-35% 1.0GHz 1.12v

En markant sänkning av både klockfrekvens och spänning med andra ord. Detta sänker strömförbrukningen ordentligt och bidrar således även till en lägre processortemperatur. För den som inte sitter på 100% processoranvändning konstant är detta med andra ord en ypperlig teknik som sänker temperaturen avsevärt vid vanlig användning. Om Cool’n’Quiet används tillsammans med temperaturstyrda fläktar kan man få riktigt tysta system och ett ypperligt användningsområde är i HTPC-system där ljudnivån är kritisk.
Vi testade även Cool’n’Quiets eventuella inverkan på prestandan genom att köra 3Dmark2001 och det var ingen som helst skillnad mot när vi inte hade Cool’n’Quiet aktiverat, med andra ord påverkar det inte prestandan negativt.

Här finns tre skärmdumpar på de olika inställningarna för Cool’n’Quiet på processorn.

 

 

 

 

Nu är det dock dags att sammanfatta hela den här recensionen i vår slutledning.


Nu var det så dags att sammanfatta allt vi har kommit fram till i denna recension och i sedvanlig ordning blir det en hel del intryck och erfarenheter som ska förmedlas. Om vi börjar från början så är det utvecklingen av AMDs Athlon 64-serie.
Athlon 64 och Athlon 64 FX är i.o.m. lanseringen av 4000+ och FX-55 identiska rent arkitekturmässigt. Visst den senare är helt upplåst och skeppas vid högre klockfrekvens men som våra överklockningstester visar verkar de båda vara kapabla till samma klockfrekvenser i längden. För en som inte överklockar spelar det kanske mindre roll, men vem köper en FX55 utan planer på att överklocka? Det finns säkert dem som gör det men processorerna i FX-serien kallas inte för entusiastprocessorer för inget.
Frågan är nu hur AMD kommer gå vidare med de två processorserierna, om både lever kvar tror vi att man återigen kommer gå tillbaka till 512KB L2-cache för Ahlon 64-serien. Anledningen till att man lanserade 4000+ med 1MB L2-cache var med stor sannolikhet för dålig produktionskapacitet av 2.6GHz-kärnor, den frekvens 4000+ hade behövt hålla om den utrustats med 512KB L2 cache som sin föregångare.
De kärnor som utan problem klarar 2.6GHz räcker förmodligen för FX-serien som säljs i så liten volym men det hade blivit svårare att hålla uppe produktionen för både FX och A64-serien.
Nu har man istället köpt sig lite tid och kan börja introducera de nya 90nm-tekniken i de lägre klockade processorerna först, för att sedan även lansera toppmodellerna med den nya och effektivare kärnan. Det är då inte omöjligt att vi kommer få se en ny 4000+ vid 2.6GHz och med 512KB L2-cache, men det får framtiden utvisa.

Ska vi gå vidare med prestandan har vi redan gjort en summering av den tidigare i recensionen och slutsatsen var solklar, Athlon 64 är den klara dominanten på desktopmarknaden och det enda som Athlon 64 FX-55 och 4000+ tillför är en ytterligare utökning av försprånget till Intels Pentium 4 Prescott. Athlon 64 FX-55 är den snabbaste processorn på marknaden, det känns inte som någon överdrift att påstå detta och Athlon 64 4000+ ligger inte långt därefter. Den enda flaskhalsen Athlon 64-serien har är bristen på kvalitativ multitasking. Intels HyperThreading-teknik kan göra underverk när den används på rätt sätt men det räcker inte för att överskina Prescott-arkitekturens klara brister.
AMDs satsning på processorer på dubbla kärnor borde vara en optimal lösning på detta problem men samtidigt kommer Intel också satsa på dubbla kärnor, vilket tillsammans med HT fortfarande ger fler logiska processorer. Hur detta slår ut återstår alltså att se.

Vad vi dock inte klargjort är skillnaderna mellan Athlon 64 4000+ och 3800+ som ju arbetar vid samma klockfrekvens med med olika mängd L2-cache. AMD har fördubblat L2-cachen och ökat modellbetäckningen med 5% och genom vår testsvit har vi sett allt från 0-7.5% förbättrad prestanda för Athlon 64 4000+. Medelvärdet ligger mellan 3.5-4% vilket vi kan godta.
Men prestandan måste givetvis relateras till någonting och detta blir priset. Athlon 64 4000+ och FX-55 är mycket imponerande prestandamässigt men det kostar i sedvanlig ordning att ligga på topp. Här nedan är en prislista på de processorer som medverkat i denna recension, vi har även inkluderat Intels Pentium 4 Extreme Edition 3.4GHz.

 

Processor Cirkapris i svenska butiker:
AMD Athlon 64 FX-55: 8000 SEK
AMD Athlon 64 FX-53: 7800 SEK
AMD Athlon 64 4000+: 7100 SEK
AMD Athlon 64 3800+: 5700 SEK
AMD Athlon 64 3500+: 2850 SEK
Intel Pentium 4 EE 3.4 GHz (S478) 9800 SEK
Intel Pentium 4 E 570 (3.8GHz) 6400 SEK
Intel Pentium 4 E 560 (3.6GHz) 3900 SEK
Intel Pentium 4 E 540 (3.2GHz) 2100 SEK

Det är inget snack om att de flesta av dessa processorer enbart är rena drömmar för de flesta konsumenter. De två nylanserade processorerna från AMD, Athlon 64 4000+ och FX-55 är onekligen några av de hårigaste både vad gäller pris och prestanda. Det är endast Intels P4 Extreme Edition som gör att priserna ser någorlunda humana ut.
Visst Athlon 64 FX-55 är det bästa du kan köpa för pengar så är man ekonomiskt oberoende är det denna processor man ska köpa för att vara värst i kvarteret. På detta sätt har Athlon 64 FX-55 en självklar plats på marknaden men för Athlon 64 4000+ är det lite värre.
Det är bara den nästan snabbaste processorn på marknaden och samtidigt är den ofantligt dyr. Den ger generellt 3-4% prestandaökning jämfört med sin föregångare men samtidigt har föregångaren, 3800+, ett pris som är 25% lägre än vad man får ge för 4000+. Med andra ord går ekvationen Pris/Prestanda inte ihop för Athlon 64 4000+.
Med andra ord är det svårt att rekommendera Athlon 64 4000+ för någon och för AMD blir det mer av en PR-kupp, speciellt när Intel valt att inte producera en 4.0GHz modell av P4 Prescott.

AMD Athlon 64 är kort och gott en utomordentlig processorserie med fenomenal prestanda och fina tekniska finesser (64-bit stöd, Cool’n’Quiet). Nu har AMD ytterligare fastställt dess position som prestandaledare på marknaden och nu väntar vi bara på anstormningen av Athlon 64-processorer med 90nm kärna.

Vi vill tacka ABIT, AMD, Intel, Komplett.se , Sapphire och Spire som bidrog med produkter till denna recension.

 

Annons

Leave a Reply

Please Login to comment
  Subscribe  
Notifiera vid