Corsair K90 och Corsair K60 tangentbord med röda brytare

Skrivande och vardagsanvändning

Då de skillnader som Corsair implementerat mellan K60 och K90 framför allt bygger på deras användning i spelsituationer, så är det ingen större idé att ge tangentborden individuella sektioner när det kommer till vardagsanvänding. De har samma generella layout, samma brytare och samma mediafunktioner, så användningen i skrivbordsmiljö blir närmast identisk.

Att skriva på tangentborden är det första som granskas i det här fallet, och det ska inte snålas med att säga att det är någonting alldeles speciellt att skriva på mekaniska brytare, särskilt om man är van vid membranbrytare. Men samtidigt är det svårt att bedöma känslan som någonting bra eller dåligt, då det finns oerhört många olika personliga preferenser när det kommer till vilken typ av tangent som är bekvämast. Vissa tycker att lång slaglängd och taktil respons från tangenten är det bekvämaste, medan en del anser att låga tangenter, såsom laptoptangenter eller det på tangentbordsmarknaden ganska välkända Logitech UltraX, är de bekvämaste. Men då K60 och K90 har lång slaglängd kommer de jämföras med andra tangentbord med just den egenskapen, och förutsätta att man åtminstone till viss grad har det som preferens.

Mekaniska- och membranbaserade brytare i allt annat än perfekt harmoni

Efter att tidigare haft viss erfarenhet av tangentbord med Cherrys svarta brytare (till exempel Steelseries 6Gv2 eller 7G) förefaller K60 och K90 något bekvämare att skriva på i längden. Hela den här recensionen skrevs växlande mellan K60 och K90, och det utan några uppenbara bekvämlighetsproblem. Motståndet i tangenterna kan enklast beskrivas som ”lagom”, tillräckligt lågt motstånd för att tryckningarna inte ska vara ansträngda, och tillräckligt högt motstånd för att man inte ska råka trycka ner en tangent man bara avser vila fingrarna över. Överlag är skrivkänslan oerhört kvalitativ, och när man väl fått in känslan för motståndet så flyger orden fram från ens fingrar. Det känns helt enkelt mycket bättre än det genomsnittliga tangentbordet.

Labbrapporter är ett ypperligt sätt att stresstesta såväl tangentbord som skribent.

Men sedan rör man sig utanför de vanliga skrivtangenterna och trycker ner en membrantangent. Magin bryts mer eller mindre omedelbart, och man får en bitter smak i munnen. Det går helt enkelt inte att ignorera den plötsliga förändringen i kvalitetskänsla. Ännu konstigare känns det när man ska kombinera tangenter från vardera brytartyp, till exempel shift och delete. Det är verkligen någonting Corsair borde tänkt närmare på, och att ha samtliga brytare mekaniska hade nog varit någonting värt att höja priset en aning för.

Mediatangenterna står näst på tur för granskning, och kort och gott sköter de sitt jobb så som de borde. Det behövs ingen extra drivrutin, ingen speciell programvara för att konfigurera dem, och de är inte bundna till specifika mediaprogram. De skickar standardkommandon som snappas upp av vilken mediaspelare du än råkar ha aktiv, varesig det handlar om Windows Media Player, Winamp, Spotify eller iTunes – precis som det ska vara. Volymreglaget fungerar dessutom bättre än förväntat, med stabil, kontinuerlig kontroll utan hackande eller fördröjning.

Handlovsstöd med olika inriktning

Någonting som faktiskt skiljer sig mellan modellerna, och märks främst när man skriver, är handlovsstöden. Det långa, uniforma stödet på K90 lämpar sig mycket väl för att skriva långa stunder utan att trötta ut handlederna. Det sträcker sig ganska långt mot användaren, och kan därför med fördel positioneras så att det slutar vid skrivbordskanten och därmed skyddar handlederna från trycket som en sådan kant kan ge. Däremot är upplevelsen inte lika positiv hos K60, där det enbart finns stöd för en hand, vilket inte helt överaskande blir tröttsamt vid skrivande. Händerna hamnar i olika höjd, och stödet är så pass högt att vissa tangenter blir ansträngande att använda i längden, såsom ctrl, shift och alt. Den som skriver mycket i sidan om spelandet bör alltså se sig omkring efter en annan modell, eller helt enkelt använda tangentbordet utan handlovsstöd.

Gemensamt för båda modellerna är att ett system för anti-ghosting implementerats. Nackdelen med att använda USB istället för PS/2 som gränssnitt för tangentbord är att medan PS/2 klarar av att alla knappar på tangentbordet trycks ner och registreras samtidigt (kallat NKRO, N key rollover) så är så inte fallet med USB. Tillverkare har dock blivit bättre och bättre på att bygga in system för att kringgå detta, genom att prioritera vissa tangentkombinationer framför andra och liknande lösningar. Corsair har lyckats bra med sitt system, som enligt specifikation ska ge 20KRO, 20 key rollover, det vill säga stöd för att upp till 20 tangenter trycks ner samtidigt, vilket är mer än vad någon användare kan tänkas behöva. Ingen ghosting av något slag upplevdes med något av tangentborden undet något av testerna.