Projektet SETI – del 1

Föreställ

dig att våra utomjordiska grannar fösöker kontakta oss, så

letar ju givetvis också vi efter dem. SETI@home är just nu engagerade

i många program som letar efter bevis på utomjordiskt liv i rymden.

Dessa program är samlat kallade SETI (The Seach for Extra-Terrestial

Intelligece). Vi skall med denna första del i artikel serien försöka

ge er en uppfatting om vad SETI egenteligen är, inte programmet Seti@Home

utan vad forskningen ursprungligen är baserad på. Sedan i del två

så kommer vi att beskriva hur Seti@Home fungerar för er och mer

kring just det projektet. I delen därefter så kommer vi att ta

upp mer om kringliggande relaterade delar till just SETI. Bland annat Arecibo

observatoriet där SETI har ett litet hörn för insamling av

datan. Det är för övrigt Arciebo observatoriet som är

grunden till att Seti@Home existerar (Arecibo

Observatoriet).

Nå, för

att återgå till artikeln.

Tänk

dig att våran sol är en av flera hundratals miljarder solar i vad

vi kallar Vintergatan. Även Vintergatan i sig är endast en av flera

miljarder galaxer i universum. Det borde ju då teoretiskt finnas en

del liv ute i universum, eller? Det är en fråga Frank Drake ställde

sig själv och funderade ut en ungefärlig ekvation för det hela.

Ekvationen är numera kallad "Drake Ekvationen". Ekvationen

är inte så svår att förstå så sluta inte

läsa. Här har vi den:

N

= R * f(p) * n(e) * f(l) * f(i) * f(c) * L

I

denna, till synes, knepiga ekvation så symboliserar "N" antalet

kommunicerande civilisationer i Vintergatan. Detta antal beror ju på

flera faktorer. "R" är uppskattningen av antalet beboeliga

solsystem. "f(p)" är bråket av de stjärnor som har

planeter kring sig. "n(e)" beskriver antalet av de planeter innefattas

i en stjärnas ecosfär. En "ecosfär" är ett skal

som inkapslar en stjärna som har sådant tillstånd så

att liv skulle kunna uppstå. För nära blir för varmt,

för avlägset och det blir för kallt. "f(l)" är

bråket av de planeter som innefattas i ecosfären där liv verkligen

utvecklas. "f(c)" är bråket av de planeter där intelligent

liv utvecklar sådan teknologi och försöker ta kontakt. Den

sista men väldigt betydande är faktorn "L". "L"

är tiden en sådan intelligent och kommunicerande civilisation kvarstår.

Vi

tar och går igenom faktorerna lite mer noga.

som hade möjlighet att utveckla liv bör ju givetvis varit som störst

då våran galax formades. Men, man kan även idag se stjärnor

komma till liv. Vi tar en kik på Hubble Teleskopets momentan bild av

just ett sådant händelseförlopp.

Här ser vi en del av Örnnebulosan där den håller på

Ovan

så ser vi stora moln av gas som kolapsar för att bilda just stjärnor.

Låt oss säga att det blir 20 stjärnor per år där.

R = 20.

Många av dessa moln av gas och partiklar snurrar kring sin egen axel.

Under tiden kolapsen pågår så snurrar detta moln fortare

och fortare. Som resultat av det hela så blir molnet en tefatsliknande

skiva (tänk dig uppfattningen om UFO:n för en tid sedan. Ett fat

som är tjockt på mitten och allt eftersom diametern tilltar så

tunnar den ut sig). I centrum av denna skiva av gas och partiklar så

bildas stjärnan, och i längre ut i skivan så finns det möjlighet

att planeter skapas. För inte så länge sedan var teorin om

att planeter utanför vårat solsystem inte tänkbar. Men ganska

nyligen så presenterade flera forskingsteam sina upptäkter om planeter

kretsande kring andra stjärnor (se intervju med Geoff

Marcy och Didier Queloz). Denna upptäkt ökar chanserna för

fler planeter kretsar kring många stjärnor runt om i universum.

Med runda slängar kan vi anta (antagandet är ganska korrekt enligt

ännu nyare rön) att hälften av alla stjärnor skapar planetsystem,

den andra halvan skapar endast stjärnan själv. Därmed får

vi f(p) = 0.5

n(e) faktorn är en mer varierande och knepig sak. Små stjärnor

är ju kalla och röda. Planeter måste kretsa ganksa nära,

för att få tillräckligt med värme, och för att befinna

sig i ecosfären. Ecosfären för en sådan här liten

planet är också väldigt nära själva stjänan

vilket knappt lämnar utrymme för planeter att existera. Säg

ungefär som skalet på en apelsin. Om nu en eller flera planeter

verkligen existerar innom denna lilla ecosfär så finns det risk

för att den är låst, i sin egen axels led, och därmed

alltid har en och samma sida mot själva stjärnan. Atmosfären

på en sådan planet blir som resultat av detta till is på

den bortåtvända sidan (vilket inte är rätt egenskaper

för någon form av organiskt liv). Då tänker sig kanske

flera att en stor, blå, varm och go stjärna passar men till besvikelsen,

icke. En stor blå jätte har en ecosfär som är större

och längre ut. Men, om man kollar på vårat eget lilla solsystem

så är planeterna längre och längre ifrån varandra

ju längre ut de är belägna. Samma sak för en stor blå

jätte, och då så går ju inte det heller för sig.

De stora stjärnorna bränner också mycket mer bränsle

och de blir av den orsaken inte så långlivade. Fakta säger

att de brukar vara så kortlivade så att liv inte ens får

en chans att utvecklas innan den blir en nova eller supernova, grillar planeterna

lite och sedan förstör hela solsystemet 🙁 I vårat solsystem

med våran gula, normalstora sol så finns det ett par planeter

innom ecosfären. Det är ju givetvis våran Tellus (Jorden),

men Venus och Mars ligger också ganska rätt lokaliserade. Ett hyfsat

antagande på detta antal av planeter innom ecosfären är ett.

n(e) = 1

f(l) är ännu värre. Problemet är att vi har så få

exempel på planeter där egenskaperna är de rätta för

att liv skall ha möjlighet utvecklas. Som vi skrev innan så är

Venus, Jorden och Mars planeter där liv har eller har haft möjlighet

för liv att utvecklas. Vi vet ju givetvis att liv på Jorden har

utvecklats :), men det finns nu också relativt starka bevis på

att primitivt liv på Mars har existerat för miljarder år

sedan. En god gissning på just denna faktor kan vi uppskatta till 0.2

för enkelhetens skull. Alltså en av fem planeter med korrekta egenskaper

kommer att utveckla liv. f(l) = 0.2

Hur många

av dessa planeter kommer att utveckla intelligent liv då? Frågan

är en klurig en. Forskare uppskattar dem det till hela 100% eftersom

intelligent liv är en naturlig process på grund av evolutionen.

Som sagt, vi har bara ett enda exempel nämligen Jorden. Alltså

sätter vi f(i) = 1

Men, hur många

av dessa intelligenta varelser kommer då att utveckla en teknologi för

att kunna kommunicera? Om vi tar en titt på Jorden, så ser vi

ju att vi själva gör det. Men vi ser också andra kreatur såsom

valar och delfiner som också besitter intelligens men aldrig utvecklade

någon teknik för att kunna kommunicera med övriga universum.

För att göra det enkelt för oss än en gång så

sätter vi denna faktor till hälften av alla intelligenta varelser

kommer att utveckla rätt teknik för att kommunicera. Det sägs

för den delen också att det är ett ganska korrekt antagande.

f(c) = 0.5

Det svåraste

i hela denna ekvationen är "L". Den går praktiskt taget

inte att bestämma alls och därfär så får vi ta

teorin först och se om vi kommer fram till något vettigt resonemang

och resultat. "L" motsvarar de år en intelligent och teknologisk

civilisation kommer att vara. Vi har bara befunnit oss i denna fasen av evolusion

i ungefär 50 år. Kommer anvancerade civilisationer att förstöra/spränga

sönder sig själva om de finner teknologin för det? Eller kommer

de att försöka ta sig samman och lösa deras problem före

något sådant här fruktansvärt händer? Alltså,

denna faktor återstår att lösa. Men ekvationen får

ändå en rimlig lösning.

Så, nu

till den starka sidan hos oss alla, ekvationslösning :). Låt oss

smäcka ihop ekvationen och se vad som händer.

= R * f(p) * n(e) * f(l) * f(i) * f(c) * L

N

= 20 *0.5 *1 * 0.2 * 1 * 0.5 * L

N

= L

Efter

att multiplicerat in alla siffror och bokstäver så får

vi lösningen N = L. Med andra ord så är antalet intelligenta

kommunikativa civilisationer i galaxen lika många som antalet år

en sådan civilisation kommar att existera. Sista variablen "L"

är den som spelar mest roll i våra uträkningar. Många

forskare hoppas att om en civilisation kan klara sig då de finner

ett sätt att förstöra sig sjävla med dess egen teknoligi,

kommer att vara väldigt länge. I vilket fall som hellst så

finns det i varje fall minst 50 stycken sådana här civilisationer

i våran galax. Och om nu den kommunikativa civilisationen vara för

många milljoner år, så finns det gott om civilisationer

som vi kan leta efter.

Drakes

Ekvation har lett till många saker. Spekulationer och riktiga projekt

såsom Seti@Home där flera miljoner deltar dagligen. Förmodligen

så är det det mest spektakulära projektet någonsin

eftersom det deltar så extremt många i sökandet efter utomjordiskt

liv just med hjälp av detta projekt.

Om

nu någon finner resultat på att något kan finnas där

ute i universum. Vad kommer att hända då? Kommer vår värld

att förändras radikalt eller åker vi bara och hälsar

på dem ? 🙂 Kommer FBI att mörklägga hela alltet för

att Scully och Mulder skall få sig ännu ett mystiskt uppdrag.

Frågorna behöver ett svar som ingen kan ge förrän något

positivt verkligen händer, om det nu inte redan hänt. Tills dess

får vi leva med den ständiga frågan "Är vi ensamma?".

I

nästa del, 2, så kommer jag att Seti@Home fungerar. Därefter

så får vi se hur Seti@Home samlar in sin data och skickar ut

den till oss. Alltså vad som händer från dess datan samlas

in tills dess den kryper igenom våran internetuppkopplning och rakt

in i burken för att bearbetas. För er som inte har Seti@Home kan

ladda ner det här.

Glöm sedan inte att joina våran Arbetsgrupp NordicHardware

där vi försöker hjälpa till så mycket det bara

är möjligt. Så låt inte era datorer stå och

tugga till ingen nytta. Kör Seti@Home! Tills nästa del, CRUNCH

TIME!