Överproducerade singer/songwriter-idolen John Mayer står först på listan. Tydligen tyckte jag inte att det var värt att ge stackars John särkilt mycket hårddisk utrymme varför jag rippade skivan till 128 kbps MP3 en gång i tiden. Trots den hårda komprimeringen låter skivan väldigt organisk och varm i sitt standardutförande. Först ut testade jag mitt favoritspår från skivan; "No Such Thing", en låt med en ganska konstant, tjock, basmatta och aktiva trummor som gärna gör att den aukustiska gitarren drunknar något i allt ljud. Att säga att Crystalizer gör ett bra jobb här vore tjänstefel då faktum är att effekten här ger ett helt makalöst lyft till låten. Så fort jag slog på Crys. öppnas hela låten upp, luften mellan instrumenten ökar och snaretrumman låter betydligt mer viril än tidigare. Gitarren får också helt plötsligt visa upp sig betydligt mer än tidigare. Den härliga upptäckten får mig att skruva upp effekten till 100% men här blir snaretrumman lite för aggresiv för min smak, efter att ha backat ner till 70% är jag helnöjd. När jag sedan slår av effekten helt igen känns låten livlös, platt och oengagerande. De nästkommande låtarna på skivan upplevar mer eller mindre samma lyft när de utsätts för Creatives teknologi med den skillnaden att ett par av dem, med lite snällare trummor, går utmärkt att lyssna på med effekten på 100%.
När jag efter några minuter kommer fram till "Back To You" blir det dags att tona ner Crys.-effekten en bra bit då den får hi hatsen att nästintill skära i öronen på en. Någonstans vid 10% börjar effekten avta men då är också skillnaden mellan att ha Crystalizer på eller av inte nämnvärt stor.
Det blir ett stopp till när jag kommer till min andra favorit på plattan, en låt vid namn "Great Indoors". Här stöter Crystalizer på problem med snaretrumman igen. Med effekten på 100% sedan föregående låt låter trumman väldigt metallisk och lite väl distad, nästan så att man kisar av ljudet på varje nedslag. För att bli av med denna negativa effekt backar jag sakta ner Crystalizer till 30% där det låter helt ok.
Som helhet trivs Room For Squares förträffligt bra med Crystalizer påslaget.

Vad det gäller blindtesterna så tyckte alla tre i "panelen" att skivan lät bäst med Crystalizer påslaget och för det mesta med effekten uppskruvad till 100%. Bara en av deltagarna reagerade på de skarpa och distade ljuden jag upplevde under de två ovan nämnda låtarna.

Vi tar ett drastiskt hopp från den amerikanska svärmorsdrömmen John Mayer till den åldrande och något mystiska Kiddus I från Jamaica. Här snackar vi melodisk reggae inspelad "live" på en bakgård med i princip enbart en sparsamt nyttjad bongotrumma, flitigt spelad gitarr och en röst med aukoritet. Första spåret, som också är ett av de bästa, bjuder knappast på klassisk one-drop-rytm och bongotrumman lyser med sin frånvaro. Med andra ord är det bara sång och gitarrspel som gäller här. Den något smutsiga inspelningen är ganska distad redan från början och när vi slår på Crystalizer går det riktigt illa. Mickpuffar låter som mindre explosioner, gitarren låter som om den är en oktav för högt upp och emellanåt skär rösten sig i de höga tonlägena. Efter att ha justerat ner effekten ända ner till 0% har majoriteten av problemen försvunnit. För att det ska bli helt bra måste vi dock stänga av Crystalizer helt. Nästa låt, "Going Jah Jah's Way", är en upprepning av den första om än något värre. När vi kommer fram till "No Salvation Until" vilket är den tredje låten på skivan får Crystalizern komma mer till sin rätt. Här snackar vi lite mer klassisk reggaerytm och alla instrument är nu involverade även om trummorna tar en plats i bakgrunden. För att inte marakassen ska börja skära i öronen får vi dock hålla oss på 35%'s effekt. På de nästföljande låtarna får vi återgå till att ha funktionen avstängd tills vi når "Troubled Time" där vi åter igen kan slå på Crystalizer på låg nivå, runt 20% eller så. På 20% låter vi effekten stanna de sista tre låtarna på skivan.
Crystalizer hade mindre tur med den här skivan. Mycket beror nog på själva inspelningen men faktum är att det låter helt ok, i alla fall i mina öron, när effekten är avstängd. Det något smutsiga och distade soundet låter som om det hör hemma på låtarna men Crystalizern "misstolkar" och överdriver de defekter som finns där och gör det hela ohållbart.

Testpanelen var lite mer moderata här och den önskade effekten stannade på 35%. På andra låten på skivan ville dock alla tre ha det nerskruvat till Off/0-10%.

Jan Johanssons klassiska lågmälda jazztolkning av svenska och ryska folkvisor är proppfyllt minimalistisk njutning i form av en bas och ett piano. Basen når ner i botten och pianot går högt upp, detta samt den förlustlösa komrpimeringen av låtarna borde ge Crystalizern en hel del att jobba med. Mycket väl låter det här också väldigt bra med Crystalizern påslagen. Faktum är att jag lämnade den på 100% genom hela albumet. Den svenska vemoden har aldrig låtit så här bra förut, något vår blindtestpanel också höll med om då ingen hade några invändningar mot att ha Crystalizern på 100%. I form av extra dynamik så är det egentligen inte mycket som händer här förutom i de högsta topparna, trots att vi har effekten inställd på 100% är resultatet ganska blygsamt. Kort sagt inget man kommer flyga ur stolen av men en trevlig liten extra skjuts.

Improvisationsvirtuosen Keith Jarret's kanske mest kända verk är en liveinspelning från hans konsert i Köln 1975. Skivan består av fyra improvisationssessioner, bestående enbart av pianospel bör tilläggas, så här kanske inte finns jättemycket för Crystalizer att säga till om. Effekten är ungefär den samma som med Folkvisor, Crystalizern ger ett något trevligare ljud men det är inget man tappar hakan av. Framförallt är det i diskanten vi upplever en förbättring och ljudet blir något något mer detaljerat. Vi låter helt enkelt effekten ligga på 100% och varken jag eller någon i testpanelen hade några invändningar mot detta.

Dags för lite hård hip hop när vi vänder oss till Jedi Mind Tricks. Med influenser från arabisk och sydamerikansk musik bjuds vi här på samplade cittror, tunga basgångar och snärtiga trummor. Formatet är 192 kbps MP3 vilket förmodligen är det som används i störst utsträckning idag. Under introt till tredje spåret, "Blood In Blood Out", märker vi tendenser till att cittran börjar dista för mycket men så fort låten drar igång på riktigt lugnar det ner sig och vi kan sakta men säkert höja upp effekten ända till 80% med god effekt. Utmärkt effekt för att vara exakt, när vi sedan slår av effekten igen märker vi hur extremt platt och tråkigt "originalet" låter. När vi jämför med original-CD:n är det tom. så att vi lutar åt att föredra den "Crysterlizade" versionen av MP3:an över den orörda CD:n. Mycket imponerande minst sagt. Dock stöter vi genast problem när vi kommer "Rage Of The Angels" och här distar snaretrumman något förfärligt medan basen låter underligt grumlig ända tills vi får ner Crystalizern till 15% ungefär. På de två efterföljande spåren blir det bäst resultat av att lämna kvar den på 15%. När vi kommer till "Nada Cambia", vilket är spår 7 på skivan, upplever vi dock den hittills mest imponerande skillnaden med Crystalizern. För att hålla det kort drar vi upp effekten på 100% och efter att ha hört låten såhär finns det inte en chans att jag lyssnar på den igen utan Crystalizern påslagen på maximal effekt. Basen fylls ut, gitarren når mycket högre upp och hela låten öppnas upp i sin dynamik samtidigt som den blir otroligt mycket fylligare.
Under återstoden av skivan låter vi effekten stanna på cirka 70-80% och även om lyftet aldrig blir lika stort som på "Nada Cambia" är skillnaden markant. Det enda undantaget är "Rise Of The Machines" där hi haten inte alls mår bra av Crystalizern och får ta alldeles för stor plats i ljudbilden vilket gör att vi drar ner effekten till 40%.

Vår lilla testpanel var inte lika kräsna som mig här och åter igen fann de att Crystalizern på 100% rakt av gav den bästa upplevelsen genom hela skivan. En av testpersonerna ogillade, precis som jag, den distade och överdrivna hi haten på spår 12 men tyckte å andra sidan att ljudet blev så tunt och tråkigt när vi drog ner Crystalizern att han nöjde sig med att bara dra ner den till 65%.

Den elektroniska musiken står Hallucinogen för med uppföljaren till deras uppmärksammade Twisted. Skivan Lone Deranger som släpptes 1997 har mer betoning på psykadelia än dans vilket gjort att en del fans funnit den mindre intressant. Vår intention är dock inte att dansa idag så för vårt ändamål duger det utmärkt. För er som inte är bekanta med musiken kan vi klassificera det här som Goa eller Psychadelic Goa om man så vill.
Redan på öppningsspåret Demention är vi frälsta. Crystalizer lyfter upp låten till oanade höjder, ljudbilden breddas, allt blir tydligare definierat och trummorna och bass kicken slår hårdare än någonsin. Låt efter låt upplever vi samma sak om och om igen. Allt låter mäktigare, tyngre och tom. något mer organiskt. Vi märker heller inga av de negativa effekter vi beskrivit då vi testat andra skivor. Kort sagt funkar Crystalizer klockrent här och effekten är ovärderlig. Upp med Crystalizer till 100% och sedan bara njut.

Lone Deranger var den skiva som mest imponerade på vår två av tre av medlemmarna testpanelen. Den tredje ursäktas med att hon har väldigt svårt för musikstilen.